Jag är ett korvbarn. Hela min tid som liten var jag omgiven av korv, falukorv, prinskorv, köttkorv, hästkorv och vurstar av skilda slag: knackvurst, medvurst och bratwurst till exempel.
Mina föräldrar hade ett slakteri och ett rökeri där jag sprang omkring och lärde mig. Om korvmassa, om blandningen av malet kött med malet späck, om kryddor, om tarmar som låg saltade i tunnor och som sköljdes innan de träddes på korvmaskinens utloppsrör. Där fylldes de med korvsmet och avknoppades till prinskorvar som sedan låg och krälade i stora kar tills de hängdes i knippen på svarta träspett och lyftes in i rökeriet där enbuskar glödde och osade. Jag stod gärna stundtals därinne när enbuskarna var nästan utbrunna, hostade och blev rödögd. Det var fascinerande att följa korvarnas förändring från blekrosa knubbigheter till ljusbruna, blänkande eleganser färdiga att säljas.

Det tog lång tid innan jag insåg korvarnas betydelse som valuta. Att jag alltsomoftast gick och mumsade på en bit rökt hästkorv ansågs till en början helt naturligt av kompisarna. "Hans farsa har ju rökeri." Det var min sak. Ingen la sig i det. Jag bjöd väl på en korvbit ibland ungefär som man delar med sig av fallfrukt.
Men när tonåren gjorde entré under 1940-talet upptäckte jag min matematiska obegåvning och samtidigt fick min tillgång på korv ökad betydelse. Det visade sig att jag kunde köpa mig framgång i skolan med hjälp av korv. Några centimeter falukorv kunde ge två, ibland tre felfria hemuppgifter att visa upp för min mattelärare. Klasskompisarna stod i kö. Det var ju kristider med ransoneringar av olika slag, inte minst på köttvaror. Men jag var ambitiös också. Dels följde jag med på lektionerna, även om jag oftast inte fattade vad som skedde framme vid tavlan. Jag har alltid gillat att bli undervisad och få kunskaperna färdiga antingen på tavlan eller från lärarens mun. men jag skrev också noggrant av de lånade hemuppgifterna och fick på så vis en förnyad genomgång. Ibland behövde jag en förklaring och en sådan kunde kompisen i allmänhet servera mig med en extra korvsnutt som motprestation. Jag var ju inte dum. Jag fann inte tillvägagångssättet det minsta tveksamt. Det var helt enkelt ett slags privatundervisning. Kompisarna skulle ändå göra läxan och hade samtidigt en bit korv att se fram emot. Vad var det för fel med det ? Jag fick beröm av lärarna, kompisarna fick korv, alla var nöjda.

Men så fick min matematiklärare nys om saken. Vem som skvallrade vet jag inte men jag misstänker att det var Wolfen. Han hette egentligen Wolfgang men hade fått sitt öknamn på grund av sin närighet. Han såg alltid till att få mest av allting, flest geléhallon när det bjöds, längsta blosset på cigaretten när vi snackade tjejer bakom virkesuppplaget utanför skolan, första tjing när vi ombads springa ärenden mot betalning åt Morgans Livs efter skoldagens slut. Han försökte flera gånger höja ersättningen för lånet av hans matteuppgifter, men jag nekade. Dels fanns det gott om andra intressenter, dels började tillgången på korv att sina. Särskilt den rökta hästkorven hade blivit omåttligt populär. Dessutom pågick ransoneringarna fortfarande och man började undra i korvverkstaden vad jag skulle med alla korvarna till. Men jag var ju chefens son vilket naturligtvis var förutsättningen för min verksamhet. Mina kompisars tjejer ville också ha och låg över sina killar med krav på korv inför ett helgslut eller en hippa någonststans i ett tomt sommarhus. Dessutom hade jag fått en misstänksam lärare att hantera. En dag bad han mig stanna kvar efter skolans slut.
"Jag har hört att du låter andra utföra dina hemuppgifter i matematik" sa han, bara så där rakt på.
"Ja det är sant," svarade jag. Varför skulle jag ljuga? "Men jag klarar matteproven."
"Visserligen," genmälte han. "Men det är inte rätt att så där åka snålskjuts på andras arbete. Skolan ska också utveckla din moral och det sker inte med ditt sätt att arbeta. Förstår du mig?"
Jag stod tyst och väntade.
"Och dessutom lär du betala kamraterna för de tjänster de gör dig. Är det så?"
"Absolut. Så är det. Men var står det angivet vem som ska göra läxorna?" vågade jag mig på att fråga. Jag hade nämligen nyligen läst en insändare om läxfrågan. Där stod att barn från hem med lågutbildade föräldrar borde slippa läxor eftersom de inte kan räkna med att få läxhjälp hemma. Hemma var åtminstone pappa lågutbildad charkuterist så den förmånen borde väl också jag få smaka på. Men vem gjorde då läxorna i välutbildade hem? Barnen eller föräldrarna?
"Men det fattar du väl att det är du som ska göra dina läxor!"
"Jag tycker att jag gör det, fast på mitt sätt. Och jag klarar ju matteproven."
"Det här är absolut fel på något sätt. Jag ska tala med rektor om saken. Du kan gå nu!"

Nästa dag inkallades jag till rektor.
"Din lärare säger att du fuskar med dina läxor. Är det så?"
"Nej Rektorn. Det menar inte jag. Så här är det: Jag inser att jag är obegåvad i matte och har därför utvecklat ett system som ger mig möjlighet att med mina kamraters hjälp hänga med i undervisningen. Dom hjälper mig med hemuppgiften, och jag betalar med korv, eftersom pappa har rökeri och vi har gott om korv hemma i dessa tider. Och jag vill säga att jag har klarat alla matteproven den här terminen."
"Jaha du. Du vet onekligen vad du vill. Inte tu tal om det. Och fusk kan man inte tala om här vad jag kan förstå. Intressant är att just din klass har lyckats särskilt väl i vårens prov i matematik. Vi har funderat litet över vad det kan bero på."
"Kanske på grund av magistern?"
"Jaha, jo, javisst. Ja du. Men kanske, kanske också för att alla utom du tvingats att tänka till litet extra just för att hjälpa dig. Jag får fundera litet mer över det här. Rolig idé men den är äldre än vad man kan tro. Och frågan är om man behöver korv för att genomföra den."
"Jag kan ju tala med pappa."
"Nja. Sakta i backarna nu! Det här har du gjort bra men många, och också jag själv, kan bli fundersamma över vad du gjort. Det tål att tänka på vill jag säga. På något sätt kommer jag att höra av mig till dig igen men nu lämnar vi det här för idag. För resten tror jag det snart är lunch. Adjö med dig. Fortsätt som tidigare men om du på något sätt ändrar i det du gör så vill jag veta det.”
"Javisst Rektorn."