De såg horisonten, satte ännu ett försegel, ty vinden var nu svag.
Sedan såg de varandra i ögonen, höll varandras händer och lät vindrodret styra den vidare färden.
Dyningen var mild, stormfåglarna få och solen hade ännu en bit kvar till mötet mellan himmel och hav.

"Tror du vi kommer fram" frågade hon och han svarade "självfallet! ett sådant mål går inte att missa med all den erfarenhet vi har".
"Vill du förresten ha ett glas eftermiddagsvin" tillade han. "Själv skulle jag nog föredra rött".

Kölvattnet efter båten porlade sakta och genom dyningen gjorde bogen bara små rytmiska fräs.
"Jag tar också rött", svarade kvinnan.
"Skall jag göra några ostkex därtill?"