30 brev blev jag ordinerad.
Trettio brev och sen får vi se, sa doktorn. Men vi börjar med 30.
Till vem ska jag skriva?
Till honom, såklart.
Efter det stängde han dörren och jag lämnades hjälplöst ensam.


-


Det finns såklart i bakhuvudet, att du kanske läser. Jag har stängt av dig överallt, inte för att jag inte vill att du ska se, men för att hindra mig själv från att falla tillbaka. Vi bestämde ju det här tillsammans. Eller. Ja.
Vi gjorde så gott vi kunde.


Så ska jag bespara dig de hårda detaljerna här? Risken, chansen /möjligheten/ att du läser ska väl inte styra det jag skriver?
Jag vet inte. 30 brev sa han bara.


-


Jag grät och hade dödsångest när vi hade lagt på igår. Jag skrev till alla.
Du vet det där om att jag bryter med alla?
Konstigt nog gjorde vårt breakup att jag ska träffa C igen. Du sa att jag blivit hård och kall och så fort jag är utan dig mjuknade jag.


Nej. Nu försöker jag bara skylla allt på dig. Det hemska i det här är att det inte finns någon att beskylla.
Det är därför jag gillar disneyfilmer va, för att det är rakt och rätt och tydligt.
Verkligheten är ju sällan disneyesque. Den är krokigare.
Jag önskar skurkarnas ignorans, deras oförstånd och självreflektion, eller, ja, brist på.
De är så övertygade att de har rätt att deras värld måste vara ganska lätt ändå.


Jag vet att jag gjort fel.
Ändå känner en del av mig att allt jag gjorde var jag tvungen att göra. Vi håller inte nu.
Emil sa att för att jag hade dig försökte jag göra dig till en perfekt pojkvän. Han är så jävla mycket mer än jag förstod. Klokare, mognare, vuxnare. Han är också den som alltid pratat om självständighet, inte på ett föreläsande sätt, bara om sin egen. Han pratar om sin egen självständighet på ett sätt som inte behöver ifrågasättas.
Den... är. Bara sådär.
Varför skulle man behöva någon? Vilja ha, absolut, men behöva? Sånt förstår han inte.


Och alla föreläser om vikten att hitta mig själv i allt.
Min kurator sa att jag aldrig kommer tycka mer om mig själv om jag speglar min självbild i andras bekräftelser. Bara sådär, det slank ur honom.
"Det kommer du inte."


-


Det är svårt att tänka på Slut. I förra slutet var ju du här. Vad gör jag nu?
"Hittar ditt eget sätt att vara en hel person utan någon, inte en halv person som bara är hel med någon annan" sa Lovisa. Hon är också klok.
Jag har den fantastiska turen att vara omgiven av så mycket intellig...intellektualitet. Människor som förstår att tänka i lager.


Och jag är rädd för allt.
Rädd för att ha kastat bort något som kunde vara något fint.
Du vet att jag tycker om dig?
I perioder, när du inte sett, har jag älskat dig i smyg, med stödhjulen på, för att se om det gick.
Och när jag skriver det nu så gråter jag. Såklart.
Just nu är det som att varje händelse i mitt liv ger upphov till nya forsränningar, fyller på dammar av sorg som silar ut en tår i taget.


Tanken på att jag läker, kommer tillbaka, vill försöka igen, och du har någon annan; den får hjärtat att stanna.
Samtidigt vill jag inget annat än att hitta någon annan än du.
Någon Annan Än Du; namnet på min nästa pojkvän.
När ska jag sluta smula hjärtan under skosulorna för att portionera ut hur det känns i mitt eget?


-


Så nej, idag vill jag inte dö. Jag vill snabbspola.
Jag vill vara i målet.
Kanske skriver jag det här till dig, kanske ut i tomma intet.
Jag saknar dig. Jag hatar dig, faktiskt, en hel del. Men jag saknar dig.
Jag kanske inte bara gillade den du utvecklades till.
(Kanske saknade jag dig långt innan vi bröt(s).)



Men all kärlek jag har är ändå lämnad hos dig.
Det är inte mycket, men du får den.



En del av mig är alltid din
Kram
Kyss
Kärlek

Din F