Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Att jag blev den jag är idag?

Min medvetenhet om mig själv började väl som tre/fyra åring tror jag? För jag tycker mig ha ett minne om min fyraårsdag. Minns att jag blev rätt besviken. Inte för att jag var missnöjd med de gåvor jag fått, inte heller tårtan. Den var precis som jag ville ha den. En smörgåstårta. Minns att mamma blir rätt förvirrad när hon fick svaret: räkor, (eller ja, jäkor. För jag kunde inte säga R) när hon frågade mig vad jag ville ha på min tårta när jag fyllde år. Detta var på affären och mamma menade att: inte kan man ha räkor på en tårta?!
En tant bröt in.
- Klart pojken ska ha en smörgåstårta.
Mamma började skratta, tanten lika så. Jag själv förstod inte vad som var så roligt och började skämmas.
Jag gjorde det rätt ofta som barn.
Men vad var det då som gjorde mig så besviken på min fyraårsdag?
Jo, det var för att det inte kändes någon skillnad från dagen innan. Jag hade byggt upp en fantasibild om någon magisk förvandling, en metamorfos. Ett helt år äldre än tre, men i verkligen var jag bara en dag äldre än jag var dagen innan.

Det var även under den här tiden min far började få riktiga problem med sin rygg, han stelopererades och hade fruktansvärt ont. Mamma frågade vart pappa var en dag, varpå min storebror svara att han är ett mörker i vardagsrummet. Vilket jag tycker beskrev honom väldigt bra under den perioden. Han var verkligen ett stort mörker. Ett två meter långt mörker med kort stubin. Han var verkligen inte den pappa jag kände längre. Han som brukade busa och leka med oss fanns inte längre. Jag slutade försöka prata med honom, för han hade inte längre tålamod med mitt stammande.
Han flyttade hemifrån efter ett tag, till hans kompisar Lasse och Maria i stockholm.
Det kändes tryggt hemma. Ingen som blev arg för minsta lilla längre.
Men jag saknade honom. Min bror lika så.
Vi åkte och hälsade på honom efter ett tag, jag och min bror tillsammans med mamma.
Det var väldigt roligt. För det var verkligen min pappa vi hälsade på. Han såg så glad ut hela helgen vi var där
Vi åkte hem igen och efter några veckor kom även pappa hem.

Sen började jag skolan. Där fick jag lära mig en massa saker, som att ta stryk och att jag behövde gömma mig så fort det blev rast.
Nu i efterhand så kan jag förstå att jag var ett tacksamt offer. Jag var minst ett huvud längre än alla andra, smal, stammande och kunde inte säga R. Som pricken över i:t så bar jag tilltalsnamnet Robin. Det visade sig senare att jag inte kunde lära mig läsa och skriva heller. Det var jobbigt att vara Jobin så att säga.
Men jag var åtminstone inte ensam. Det var en annan kille i klassen som inte heller fick vara med dom andra och leka. Tommy hette han. Det första året sa vi inte mycket till varandra, han sa inte mycket alls till någon faktiskt? Men vi båda övade oss på att vara osynliga på skolgården. Tommy var mycket bättre på det än vad jag någonsin blev. Trots det så fann vi liksom varandra och umgicks så fort vi fick chansen.

Långben! Långbentakrank!
Det blev mina nya namn på skolan. Varje dag blev jag alltid välkomnad med de namnen.
Jag tyckte inte om det, inte det minsta. Men jag sa inget. För jag lärde mig rätt fort att om jag gjorde det belönades jag men en blodig tröja som skulle bli för jobbig att förklara för mamma och pappa. Det kändes bäst om dom inte fick reda på något.
Men en morgon, i fjärdeklass, vaknade jag och var fruktansvärt arg. Vreden kokade i mig redan när fötterna nuddade golvet nedanför sängen. Jag struntade i frukosten. Jag tog på skorna och gick till skolan. Jag gick omvägar för att försöka bli av med det aggressiva inom mig. Men det hjälpte inte. När jag kom till skolan trampade jag över skolgården, in i kapprummet.
Där står mina plågoandar. Känner hur ilskan bubblar i mig. Väntar ett ögonblick, på att någon av dom ska säga något. Men det räcker att en av dom tittar på mig. Jag vet vad han ska säga.
Innan han hunnit öppna munnen flyger jag på honom och släpper lös fyra års fördämt vrede i han ansikte. Jag sitter gränsle över honom och varje slag jag landar i hans ansikte får mig att känna mig lättare och mina tårar forsar ner från mina kinder. Jag skriker.
Dom andra står förskräckt och ser på. En lärare kommer och försöker lyfta bort mig. Men jag är inte färdig än. Jag sliter mig och fortsätter slå. Vaktmästaren kommer, tillsammans lyckas dom lyfta bort mig från han som engång såg ut som min plågoande. Nu såg han inte alls så farlig ut i mina ögon.
Men jag var fortfarande arg! Vaktmästaren försökte lugna ner mig, men jag skrek bara att han förtjänade det och varför stoppade ni mig!? Det var ingen som stoppade dom när dom slog?
Jag blev skickad till rektorn. Där hade jag lugnat ner mig, men jag var fortfarande arg och jag grät. Jag frågade henne varför det var jag som satt där och inte dom andra? Jag kände mig så fruktansvärt orättvist behandlad. Jag skakar och gråter. Pappa kommer in i rummet. Sen minns jag inget, det är som ett stort hål. Hjärnan stängdes av. Men det kanske inte är så konstigt? Det är svårt att ta in det som händer runt omkring när man själv gråter.
Jag visste att det är fel att slåss. Att man inte får göra så som jag gjorde. Men jag skämdes inte. För en gångs skull.
Jag gick inte på skolan i några dagar. Vet inte om det var ett eget val eller om jag helt enkelt inte fick? Hemma pratade vi inte så mycket om det som hänt.
När jag väl kommer tillbaka till skolan så är det tyst när jag rör mig över skolgården.
Ingen ropar Långben eller Långbentakrank efter mig.
Jag fick vara ifred.
Jag och Tommy behövde inte längre öva oss på att vara osynliga. Vi var fortfarande inte välkomna att leka med dom andra. Men vi varken behövde eller ville det. Vi hade varandra. Och det räckte gott och väl.
Jag kämpade dock fortfarande med stamningen, men kom mig själv att inte stamma när jag sjöng. Så jag började "sångprata". Måste ha varit väldigt drygt att lyssna på Nog för att det måste ha varit rätt drygt att lyssna på mitt stammande också, men ingen behövde försöka gissa sig till vad jag ville säga längre. Vilket jag för övrigt hatade, när människor gissade vilket ord jag ville få sagt. Men med mitt nya påfund kunde jag äntligen få prata till punkt. Tillslut så lärde jag mig att prata utan att "sjunga". Tretton år var jag då. Några år innan det så hade jag lärt mig säga R också, med hjälp av ett kirurgiskt ingrepp och talpedagog.
Tänk vad tiden går? Och tänk att det skulle dröja ytterligare fyra år innan jag lärde mig läsa och skriva.
Det låter lite som ett skämt, men så var det. Nu när jag tänker tillbaka så kan jag nästan skratta åt eländet. Vilken start på livet?!
Men det slår mig, att jag måste vara rätt fantastisk. När jag tänker tillbaka så förvånas jag över att min självkänsla inte är lika spröd som en marängbott idag.
Att jag, idag, kan stå och prata inför folksamlingar? Och att jag gör det självmant! Vem skulle kunna tro det om jag sa det till någon för 20 år sedan?




Övriga genrer av Robin Z
Läst 105 gånger och applåderad av 4 personer
Publicerad 2018-09-07 07:34



Bookmark and Share


  Marita Ohlquist VIP
Starkt berörande text som förmedlar en resa från mörker till ljus!
2018-09-07

  Öknens Ros VIP
du är fantastisk! att övervinna alla hinder och komma tillbaka som en segrare!
2018-09-07
  > Nästa text
< Föregående

Robin Z
Robin Z