Rumstemperaturen ligger runt plus femton. Så är det alltid mellan slutet på augusti till mitten av september. Edelweiss försöker sova. Prövar med att räkna får. Han räknar dom till hundra, sen börjar han om. Nere på gatan reser ett cirkussällskap ett tält. Han bestämmer sig för att resa sig upp, gå bort mot fönstret och titta ut genom den smala springan mellan fönsterkarmen och masonitskivan. Tuggummit lossnar och faller mot golvet och lägger sej mot ena tån. Han låter det ligga där medan han ser giraffer stå och beta i dungen. De vandrar så stilla runt där i den kalla höstkvällen och letar efter grenar med frukt. Och han tänker på de stackars fåren som tvingats stå där längs hans näthinna och bli räknade om igen och om igen. Några män går fram till girafferna och leder in dom i tio meter höga vagnar. Plötsligt lossnar hela masoniten och precis då vänder sig girafferna om och tittar upp mot Edelweiss fönster. Det uppstår en tyst kommunikation. En sorts återkoppling. Ett kärt återseende. Kanske även det tio meter höga huset har hjul och dragkrok. Edelweiss börjar tro att han snart kommer att beträda manegen, tittar bort mot det runda torget han måste passera varje gång han ska gå och köpa tuggummi och mjölk som han brukar hälla över sitt huvud . Kanske Joe är cirkusdirektören, hon med svarta brinnande ögon, som brinner som två avsågade hagelgevär om natten. Edelweiss fryser. Kylan i utrymmet tilltar. han ser masonitskivan med den niometers tvåmastade farkosten han ritat på det, ligga och skvalpa på grund, gnider sej plattan mot Edelweiss ena fot och når tuggummit. Upphöjd på en landshöjning står båten rakt upp och får honom att tänka på den resa han gjort fram till idag. Han lägger sig åter till rätta i soffan och börjar att räkna dom stackars fåren som står tysta längs hans näthinna. Edelweiss blundar och somnar till slut.