träden fanns här alldeles nyligen
de hörde vinterpälsen sjunga på sina grenar
strömma som bäckar utför fläckiga stammar

nu är snart våren här och träden på väg annanstans

rötternas mörka armar slingrar sig ur jorden
de förenas i en frysande omfamning

gräset reser på samma tåg mot horisonten
tvinnas samman
till trassliga gula rullande klot

jag ser naturen som drar sig tillbaka
lyfter med nyfött hopp sitt huvud blickar framåt
står vid fönstret ser blåmesen plocka
bland solrosfröna
och jag hör sekunderna slår mot rutan

taktfast som vår puls under huden

mitt hjärta


bara så jag vet det absurda är ett faktum
vi föds och dör då vi växer om och om igen
till skrattet och livet

tills vi lärt oss landskapets förutsättning.