Varför?

ropar dödsannonsen förtvivlan
Varför måste du dö
efter nittio år i jordelivet

samtidigt förståeligt och obegripligt

sorgens saknad river revor i efterlevandes existens
kanske skrikande strupe dövar dödsångest
åtminstone för en stund

i annan annons uttrycks sorgblandad tacksamhet
över spädbarnets soliga leende
under korta levnadstimmar

samtidigt förunderligt och ofattbart

livets säkraste sanning
vi ska alla dö
så svår att tro på
för oss som omges av livet

har du gått där i solskenet
bland leende, skrattande människor
och undrat varför världen inte rasar,
varför livet omkring dig fortsätter flöda
runt hålet av saknad som fyller din själ

plågades och förundrades du över samtidighetens smärta?

dödens oundkomlighet
gör inte känsloreaktionen förutsägbar
och sorgen kräver sitt utrymme
behöver levas ut
om livet ska kunna grönska

ändå hoppas jag att ni jag en dag lämnar
känner grundton av tacksamhet
för delade livserfarenheter

ändå hoppas jag att ni vars liv fortsätter
känner tacksamhetens ömsesidighet