Det var i sju regn
och fjorton solnedgångar
som mina lungor andades
och mina ben vandrade
i en värld
lika grå som gryningens
dimsvepningar
I sju regn
och fjorton solnedgångar
gömde vindarna
mitt leende
bland bergens gåtfulla tystnad
I svarta hav
och på ödsliga slätter

I tre skördar
och oräkneliga liv
var mina ögon,
mina atrofierade muskler
och min lymfa
stulna av en främling
Och själv
var jag vilse
bland nätternas neonbrända asfalt

Jag sökte något
jag kunde känna igen
Mitt ansikte
en gata, en port
Kanske ett ord
Men överallt
mötte mig främlingars blickar
Och de skrattade
Talade ett språk
jag omöjligt förstod
Det var i sju regn
och fjorton solnedgångar

Idag såg jag
Plötsligt
Jag såg
solen stiga röd ur havet
och upptäckte en väg
som verkade bekant
Jag fann mig le
mot en främling