Trettio brev sa doktorn, till vem sa jag, till honom sa doktorn. Jag skiter i det idag. Idag skriver jag till mig själv.

När jag vaknar är det ljust ute. Jag har redan börjat hata mörkret. Kanske är det ett barn i mig som fortfarande skriker när lampan släcks, en del av ångestproblematiken kanske?
Jag låg kvar i sängen. Skrollade igenom Expats i Saigon-gruppen på facebook, kollade på folk som började sina nya liv med scen ett på flygplatsen, broadcastade av familj och vänner, på Instagram. Snart är jag en av dem. Eller?
Jag hatar mitt liv här. Kylan har redan kommit, men den mänskliga kylan är ju alltid här, även på sommaren. Vi dricker så mycket för att stå ut.

Jag skriver till Lovisa. Vi ska på teater idag, eller, vi ska göra teater. Improkurs. I alla steg kommer jag höra Patrik Patrik Patrik Patrik.
Eller så gör jag som jag gjorde med "that's not my name"-låten. Jag bad Simon sjunga vidare istället för att be honom sluta, för den låten var en av de typ tjugo Jonathan hade på sin enda Spotifylista. Det var ett försök att måla över. Det lyckades sådär. Varje gång jag hör den låten tänker jag på Jonathan, men också på Simon, på järntorget, som tar i för fulla lungor och försöker sjunga Jonathan ur mitt huvud.
Pest eller kolera va.

Lovisa, just det. Vi ska på teater. Cirkeln är sluten.
För ett decennium sedan möttes vi i en sunkiga teaterlokal, knappt tonåringar, och fastande inte alls för varandra. Vi bara var i samma grupp i ett år och skämde ut oss, så som man gör utan att det gör minsta ont för självkänslan i den åldern.
Kompisar blev vi först när hon sa rätt mening på rätt tillfälle. Bara snabbt berättade hon om hon tränade trampolin, och jag blev eld och lågor.
Snabbspola, fem år, tio år till och med, förbi trampolinkvällar och skiljsmässor och brustna hjärtan, allt det där vi gjorde ihop, och här är vi nu. 20-nånting och fortfarande en enhet, tillbaka till vår rot. Idag börjar vi improvisera.

Jag skrev till henne imorse att jag kanske inte kommer, kanske inte kommer upp ur sängen. Ångesten pressade ner mig så tungt att bara tanken på att gå ut i världen var övermäktig. Jag vaknade, somnade om, vaknade igen, gick till slut från sömnvärld till verklighet av hennes samtal. Jag klickade bort det men masade mig upp till sängkanten. Började skriva hur situationen var, bad henne komma.
Hur ska jag kunna lämna sånt här? De som håller för min ångest kommer vara mil bort, länder och världsdelar bort. Hur kan jag frivilligt välja bort det?
Och hur kommer det sig att distans spelar en så stor roll i mitt liv? Det har alltid handlat om det - distans, närhet, vilja, behov.

När jag var med Jonathan var vi en och samma enhet. Vi var en supermänniska som kunde ha erövrat världen. Men när Zeus, ödet eller någon annan övermäktig kraft separerade oss förblödde jag. Jag var halv. Som om jag inte en gång hade varit en egen människa.

Jag har fortfarande svårt för att vara egen. Jag var så mycket jag när jag var någon annans. Och i sommar blev jag Patriks. För en sekund, en snabb glimt genom ett färgat fönster. Jag var en del i en enhet igen och jag kände mig som hemma.


-


Hemma blev ett state av mind i år, det påminns jag om just nu när orden ramlat ur mig. Hemma var en magisk, abstrakt plats som följde där jag gick, så länge det var jag och resväskan var Hemma i närheten, följde mig enda bort till Kina, ända in i Polen.

Jag har hittat så mycket mig genom åren av resande. Det är som att jag behöver lämna tryggheten i hemstaden just för att det skrämmer skiten ur mig, för den Felicia jag möter är så mycket mer jag än den ihoppressade version jag ser i spegeln varje dag i Göteborgsljuset. Den Felician har lämnat sin bästa kompis och åkt över hela Thailand för att situationen krävde det. Den Felician lämnade trygga Göteborg i fem månader, trots att hon var nydumpad och helt och hållet ur kurs lyckades hon styra sig själv, alla sina ägodelar och sitt känsliga sinne rakt in i utopia.
Den Felicia kysste pojkar på stranden i Vietnam. Den Felician satt uppe på taket när blixten målade himlen rosa i Wien.


-


När jag började skriva den här texten var det ljust och jag var nyvaken, tilltufsad, tung. Jag är fortfarande tung, men utanför har solen gått ner och ångesttabletten börjar verka.

Det finns så många historier kvar där ute att berätta, en buttload av tankar jag behöver vrida och vända och omskulpturera för att de ska ligga i ordning i mitt huvud jämsides med alla historier om hopp jag kommer skriva i form av sagor, berättelser, romaner och dikter.

Kanske är det det även den här texten handlar om. Hopp.
För impron idag var en fantastisk upplevelse som satte igång en spiral av goda händelser. När jag kom hem bokade jag och Lovisa resa till Prag. Jag började söka på utbildningar, något jag dragit mig för i så många år för att hjärta och hjärna säger olika saker. Nu håller båda tyst och låter magkänslan få bestämma.
Det blir alltid bäst då.


-



Din, alltid din,
även när jag tappar mig själv

Felicia