Mitt livs självklarheter liksom dunstar bort
så sakteliga
evaporerar som när våta kläder torkar
närmast omärkligt

kroppen lyder inte längre som förr
den vill men kan inte riktigt
fumlar snubblar
och det gör ont i den
jag hör men kan inte veta vad jag inte hör

världen krymper
snörpsliksomihop
likt ljuskretsen kring en sakta falnande brasa i skogen
när mörkret smyger närmre

jag lyfter spetsglaset mot det flämtande eldsskenet
sveper fällen tätare kring mig
dricker

"Nej! Inte än! Inte än!"
"Fan må ta mig! Men jag skall klara också denna natt!"