Hej fina varelser. Jag älskar er allt vad jag förmår men var det så klokt att fastna på mig?

Jag var er trollkarl. Jag gick först och lyste upp de svarta skrymslena. Visade er att inget fanns där. Jag kom till er på nätterna och jagade bort mardrömmarna. Men jag var aldrig gjord för det här och i ensamhet brottades jag med tvivlet.

Nu ser jag ett mörker som inte skingras ens när det är dag. En plats som är välbekant, även om det var länge sen. En övergiven station där inga tåg längre går. Och någon som väntar, som alltid kommer vänta.

Hej fina varelser, vi färdas tillsammans. Genom en värld som fortfarande har färgerna kvar. Trots allt. Jag går upp varje morgon och ler mot er. Jag går upp varje morgon, tar ett djupt andetag och älskar er allt vad jag förmår. Men ser ni inte hur jag går sönder inifrån?

Det var inte så klokt att fastna på mig.

På en plats jag känner igen och fruktar ser jag en gestalt i hörnet, i skuggan. Ögon som reflekterar ett vitt ljus, redan tömda på liv. En kropp som löses upp och rinner ut över golvet.

Jag går upp varje morgon och försöker vara stark för er. Men kaoset jag vill hålla tillbaka, som jag vill bespara er ett tag till, växer i styrka därute.

När jag tappat mina masker och min gyllene stav. När jag inte längre kan vara er trollkarl. När jag flyter ut till ingenting.

Hur ska jag kunna hålla tillbaka en orkan för er?