Hon drog fingrarna, över sin nakna kropp. Lät ögonen sakta slutas, försvinna från dagens längtande timmar och såg framför sig hans händer, rös av välbehag. Beröringen hon snart glömt smaken utav - men mindes lika väl som färgen på hans blågröna ögon, vid vattnet den dagen i Juli när solen sken enbart för dem, att finnas i.

Hans hud mot sin, dropparna av ljummet vatten från sjön de svalkat ben och armar i, som nu slog knopar om varandra på handdukar i ängsgrönt och sockervaddsvitt.
Sommarmånaderna hade aldrig varit så heta, 2018 skulle gå till historien och svenskafolkets törst efter regn hade setts överallt på de olika sociala medier kanalerna.

Hans brösthår glimmade, ett bo för hennes fingrar att leka kurragömma i och han drog henne än tätare till sig. Hon log till ljudet av sucken som avslappnat lämnade hans leende läppar, lyssnade på de trummande slag, som slog i takt med hennes. Om de blev till en sång, skulle världens mest ställda fråga "vad är meningen med livet" besvaras i detta enkla, mest naturliga och älskvärda stycke rytmiska toner.

Värmen från hans kropp, omslöt varenda millimeter av hennes och hon måste smärtsamt påminna sig själv om hur man gjorde för att andas.
Beröringen var som krusningar på ett öppet hav som rusade, likt elektriska stötar - samtidigt som hennes bröstkorg, flämtade för överlevnad.

Med armen om hennes midja kände han hur hennes kropp villigt gav efter, kysste hennes mun, hals och axlar hårdare. Han kunde inte låta bli att stöna djupt när hans hand som sakta glidit ner, in under bikinitrosan kände den våta njutning som rådde inom henne. Särade sakta hennes inte alls blyga läppar, lät fingrarna långsamt smeka hennes nu väldigt känsliga liv.
Hon blev till en båge, svankade upphetsat och mötte hans glansiga blick med hettan som brann i hennes egen. Som i ett fotografi, helt stilla låg de så - millimetrar från varandra, förstelnade, krigande andetag, sekunder som exalterat slutat slå.

En oemotståndlig väntan.

Hon greppade häftigt tag i hans hår, samtidigt som han höll hennes kinder i sina händer. Han var så hård att hela hans insida dunkade, skrek efter hennes hela omfamningen och när hon äntligen välkomnade honom tömdes hans lungor på spänning och ståndet på glödhett begär.



Hon öppnade åter ögonen, skuggor från ikealyktans dova ljussken fladdrade ödesdigert över sovrumstaket. Bet sig hårt i kinden, svalde hårt.

Fan vad hon hatälskade dessa förbannade, återkommande
Dagdrömmar.