Det känns, orden som kommer
lysande, från ur äpple skapad yta
Med ljuselektroner eller om det är elektroniska dioder - jag vet helt ärligt talat inte
Men de känns, de är blandade ur ett alfabet och emojis som jag tror
bara en blind kan tyda
Lite som att se havet, men aldrig få känna hur det känns - när vågorna bryts mot nakna ben. De livgivande strömmarna. Fötterna som stadigt, men ändå okontrollerat sjunker ner i sandens mjuka omfamning. Få nya vänner, Ebb och Flod som både lämnar och alltid finns, vid ens sida. Oändligheten i en horisont, som tillslut landar i land, där någon hör hemma
Och i bröstet, kryper ben som så gärna vill lämna
det förgäves bultade rummet. Klä in klaff och kammare i lakan som samlar damm - för någon att hitta
Som i den där filmen, ett kostymdrama
där ett sedant länge engelsk mansion
fallit i glömska och i slowmotion, blir
tiotal år senare - blottat
och ingen vet, varför eller vad som åsamkat det uppenbara förfall
som döljer sig under ytan
Ja va fan...
Att en sladd - vit som snö men grå av slitage, utnötning är det enda som håller alla dessa meningar, min livlina vid liv
Vilket liv det måste vara? Förstår att du frågar.
är ett hån, ett skämt att skratta åt
om det varit roligt. Det vill säga
Glömma och gömma.
"KBK bah Camilla"
Det gör väl detsamma?
Så länge man bokstaverar leenden tillbaka
och trycker send
har man väl sitt, på det torra