Känslorna av otillräcklighet fick inte längre plats och började bryta ner hennes själ. Som en oslipad skridskobana av röda streck skvallrade armarna om ensamhetens självdestruktivitet, men den skarpa signalen väcker inte de nödvändiga samtalen. Trycket i bröstet behöver ett berg över staden där hon kan stå och skrika och skrika. Skrika så att alla där nere i staden hör henne. Se mig! Gör mig inte illa!

Tårarna bildar ett vattenfall som rinner ner längs berget och dränker staden, så att människorna där nere väcks av det blöta, det kalla och det salta. Och kanske tittar de upp och ser henne framför solen där uppe på berget och säger:

Där är du ju. Vi undrade just var du varit i alla år.