det var något speciellt i sättet
som solen lös på den dagen

hur jag räknade fräknarna på hans näsa
och inte kunde slita min blick
ifrån hans läppar

så vi satt där intill varandra
med blygheten som en barriär
och jag ville inget hellre
än att tränga igenom den längtan

(våga komma närmre hans hud)

jag bedrev motsägelsefullt en kamp mot hjärtat
som plötsligt och envist försökte slå igen

försökte hålla fast tiden
sekunderna

men det var lönlöst


så jag höll fast vid tanken på hans fräknar

och hur hans sommarhud
passade så bra ihop

med min