Jag föll igenom himlens hål
mot Via Dolorosa
men mötte markers metropol
och kände blodet blåsa,
här kränger inget krucifix
igenom ryggens revben,
här flyktar fjärran floden Styx
i förorenad Rhengren,
här hänger ingen Jesus Krist,
här skall vi skaparn slopa
men allt vår tro utarmad mist
uppstiger i Europa.
För faderlös min tingbest föll
ned grundstensgrindars stänger
men inga ting min hand omhöll
vem krusar när jag kränger?
Här är vår varg i fåraulls
förargade små fäder
som pulsar genom benens puls
i floden Styx hamnstäder,
hon är en hynda utan hopp
och han en hund för närsvek
och kränger de ihop i kropp
så kallas det för kärlek.
Så låt mig falla ner igen -
allt längre ner och ner
jag vill ej vara man bland män
i sveken som jag ser,
så låt mig nå det lägre hål
som kännes som essens
långt bortom mänsklig metropol
av delad dekadens.