Adam tryckte näsan mot fönsterrutan och såg på alla som skyndade över perrongen för att leta efter sin kupé eller hitta rätt fönster att vinka vid. De flesta var ordentligt påbyltade med tunga rockar, uppsvällda täckjackor, vantar och mössor nerdragna över öronen. Någon pratade i mobilen. Små rökpuffar försvann ideligen i tomma intet efter varje utandning. De såg ut som repor på en gammal stumfilm.
Vintern hade infunnit sig kalenderenligt redan i början av december. Allt tydde på att det skulle bli en vit jul, precis som i TVs julkalender, åtminstone i Stockholm. I Skåne var barmarken lika grå som himlen, men det visste han ännu inte.
Det kalla glaset immade alltmer från hans andedräkt så att det mesta till slut blev suddigt. I stället för att se ut började han snegla på pysselboken som mamma plockat fram. I det slumpvis uppslagna häftet fanns en uppgift som hette Finn Fem Fel, med två till synes likadana bilder bredvid varandra. De föreställde en snögubbe bredvid en julgran. Utan att anstränga sig hade han redan hittat ett fel: den översta julgranskulan saknades på den vänstra bilden.
Av någon anledning kastade han ett hastigt öga genom fönstret igen. Plötsligt tyckte han att han fick syn på sin pappa i vimlet. Han kände så väl igen det korta svarta skägget och den något kraftiga näsan. Ivrigt ryckte han sin mamma i armen och pekade.
– Där är pappa! sa han full av förhoppning om att kanske få träffa honom, ifall han skulle åka med samma tåg som de.
Kerstin skakade på huvudet. Ända sedan Fredrik gett sig iväg utan att säga något för ett och ett halvt år sedan hade Adam sett sin far dyka upp i varje folksamling de stötte på. Flera gånger hade han rusat fram och ryckt främlingar i ärmen. Det gjorde ju i och för sig inte så mycket, om det inte vore för den stora besvikelse han varje gång ådrog sig själv.
– Jag tror inte det, svarade hon försiktigt. Jag ser honom i alla fall inte.
Adam vred hastigt fram och tillbaka på huvudet och letade bland perrongens många ansikten. Där fanns människor i alla åldrar. Men ingen liknade längre hans pappa.
– Han var där, jag lovar, sa han besviket och ställde sig på knä i sätet för att kunna få bättre överblick.
– Jag vill gå ut, sa han och tog utan förvarning ett kliv tvärs över hennes famn.
– Det går inte, förstår du väl. Tåget går när som helst, invände hon och tog tag i hans hand.
– Vad tror du mormor och morfar tänker ge dig i julklapp? försökte hon för att få honom på andra tankar.
Han ryckte på axlarna. Efter en stund satte han sig ner.
– Jag vill att pappa ska komma, tillade han uppgivet dröjande.
– Det vill jag också, sa hon.
– Kan vi inte googla honom?
Några gånger hade hon skrivit in hans namn i sökrutan och, till Adams stora förtjusning, fått upp några bilder. Det fanns inte många som hette ?? Klareld.
– Ikväll när vi kommit fram kan vi göra det.
Det verkade som om han lät sig nöjas med det. Efter en stund sjönk längtan efter pappa undan. Han fortsatte ägna sig åt pysselboken. Snart hade han hittat ännu ett fel, denna gång på snögubben. Hans morotsnäsa saknades.
Hon var glad över att han släppt tanken på sin far. Värre var det för hennes egen del. Varje gång han fördes på tal väckte det ett helt komplex av tankar och känslor till liv. Den motvilliga längtan efter honom. Önskan om att få veta varför han gett sig av och vart han tagit vägen. Oro över vad som kunde ha hänt honom. Varje gång Adam trodde att han fått syn på honom kände hon framför allt en vrede över den skada hans uppbrott orsakat och fortsatte att orsaka.
Med allt detta i huvudet hade hon ännu inte hunnit sjunka in i en vetenskaplig artikel om drottning Kristina och bönderna som vilade i hennes knä. För ett par månader sedan påbörjade hon en trebetygsuppsats i historia om en bonderevolt på 1600-talet som kallades Morgonstjärneupproret. Fortfarande befann hon sig i inläsningsstadiet.
Hon och sonen skulle åka till Malmö för att fira jul med hans morföräldrar. De hade unisont avrått henne från att flytta till Stockholm för att läsa historia vid universitetet. Det var inget man fick något jobb på, hade de sagt. Hon som blivit ensamstående mamma borde känna tillräckligt ansvar för sitt liv och i första hand tänka på sin och barnets försörjning. Men hon hade varit envis och ville göra det hon var intresserad av.
Terminen var i det närmaste slut utan att uppsatsen blivit färdig. I sammanlagt tre terminer hade hon nu ägnat sig åt att studera, grundkurserna inräknade. Hon hade pluggat lika länge som Fredrik varit försvunnen. Inte för att hon visste hur, men kanske hade hans oväntade försvinnande fått henne att följa hågen dit den ville leda henne. Om hon nu skulle vara ensam kunde hon lika gärna passa på att också vara fri. Studielånet var i vilket fall på upphällningen och något nytt kunde hon inte få förrän uppsatsen var färdig. Hon hade varit tvungen att börja arbeta halvtid på ett äldreboende, samtidigt som hon tog varje ledigt tillfälle att arbeta med uppsatsen.
– När åker vi? frågade Adam samtidigt som han ringade in felen med pennan.
– När som helst nu, svarade hon. Räkna långsamt till tio.
Knappt hade hon sagt det förrän tåget startade med ett försiktigt ryck. Sakta började perrongen glida iväg och försvinna. Gråa bergväggar avlöstes av mörka tunnlar där han kunde se spegelbilden av sitt eget huvud sväva som en ballong i den mörka rutan. Farten ökade allt eftersom och vagnen krängde allt kraftigare i kurvorna. Lite grand var det som en berg och dalbana.
När de kommit ut ur stan tog snötyngda skogar vid. Det såg ut som på ett julkort eller som där hemma i Sigtuna. Inte ens tanken på vilka julklappar han skulle få kunde hålla honom vaken när tågets rörelser oemotståndligt vaggade honom till sömns.
Kerstin såg att pysselboken höll på att trilla i golvet. Varsamt stängde hon den och la den på det lilla bordet under fönstret. Sedan krokade hon ner hans jacka och la den över hans axlar.
Det som fick henne att intressera sig för just Morgonstjärneupproret var att man valt en enkel bondflicka, Anna Månsdotter, till en sorts galjonsfigur eller drottning som skulle ersätta den riktiga så fort upprorsmakarna kommit till makten. Med ljus och lykta sökte hon efter information om denna flicka, som kanske snarare borde kallas ung kvinna, då hon hunnit bli nitton år då händelserna ägde rum. Att källorna var knapphändiga bara sporrade henne att leta vidare efter nytt källmaterial.
Ibland funderade hon över hur hon visualiserade den förmenta bondedrottningen framför sig. Det enda hon egentligen visste om hennes utseende avsåg hennes hår. I ett häradsprotokoll från 1653 framgick det att man i samband med en rannsakan rörande trolldom klippt av henne håret av rädsla för att hon dolde en trollknuta under hättan.
Det var inte mycket, men bättre än ingenting. För hennes inre syn var Anna alltid kortklippt. Det återstående håret såg hon som rågblont, även om hon självklart inte hade något belägg för det. I övrigt gjorde hon henne ganska vacker. Hon hade fått ett sådant där utseende som man måste se upp med för att inte titta för mycket på när man upptäckte det hos en främmande person.
Hon måste undra för sig själv varför hon tänkte så mycket på den unga kvinnans utseende. Det hade ju absolut ingen betydelse för forskningen. Aldrig någonsin skulle hon eller någon annan få veta hur Anna såg ut på riktigt. Men det var kanske just det som gjorde henne så nyfiken.
När de stannade i Södertälje klev flera personer på medan bara någon enstaka klev av. Ett gammalt par stannade vid sina platser i ena änden av kupén. Kvinnan vände sig till en ung man som satt ett par säten längre bort och frågade om han ville hjälpa dem med att sätta upp deras väskor på hyllan. Efteråt tackade hon flera gånger för hjälpen. Maken sa inte så mycket utan slog sig ner vid fönsterplatsen utan att se sig om.
Bakom Kerstin och Adam satte sig en barnfamilj med en flicka i Adams ålder. Pappan satt på andra sidan mittgången. Flickan tittade nyfiket på Adam, men han sov fortfarande tillräckligt djupt för att inte vakna av slamret från de nypåstigna.
De båda sätena mitt emot dem var fortfarande lediga. Inga av de nya resenärerna hade gjort anspråk på dem, trots att dörrarna slagits igen. Knappt hade Kerstin sträckt ut sina ben i tron att de skulle förbli tomma åtminstone till nästa station, förrän en ung kvinna dök upp. Hon hade bara en liten ryggsäck till packning och höll den utskrivna biljetten i handen.
– Hej, det där är visst min plats, sa hon vänligt, krängde av sig ryggsäcken, la den utan ansträngning på hyllan, hängde av sig och slog sig ner mitt emot den sovande Adam.
Kerstin hejade tillbaka. Den unga kvinnan såg på Adam, sedan på Kerstin och satte fingret framför munnen.
– Det är nog ingen fara, sa Kerstin. Han verkar inte vakna i första taget. Vi var uppe tidigt i morse.
Den unga kvinnan nickade.
– Jag ska till Lund. Vart ska ni? frågade hon och tog fram en ask läkerol som hon bjöd på innan hon själv tog en tablett.
– Vi ska ända till Malmö, svarade Kerstin och pressade tabletten mot gommen.
I samma ögonblick stelnade hon till. Varför hade hon inte lagt märke till det förrän nu? Jo, precis så var det. Den unga kvinnan hade inte bara kortklippt, rågblont hår utan såg även i övrigt ut precis som hennes inre bild av upprorsledaren Anna Månsdotter, som varit död i trehundrafemtio år. Ögonen, pannan, näsan, munnen, halsen, allt stämde på pricken överens.
Den nypåstigna märkte att Kerstin reagerat på något. Med huvudet en aning på sned frågade hon:
– Är allt okej?
Först kom Kerstin sig inte för att svara. Men innan den andra hunnit säga något mer lyckades hon haspla ur sig en sorts ursäkt:
– Visst, jag bara kom att tänka på något. Stängde jag spisen i morse?
Den unga kvinnan log och nickade.
– Sånt där har jag också varit med om. Man går på autopilot när man kontrollerar och därför minns man inte efteråt att man gjort det.
För andra gången började tåget sätta sig rörelse. De båda resenärerna fortsatte att småprata om både det ena och andra en stund, innan Kerstin kände att hon borde ta itu med artikeln. Hon hade lovat sig själv att hinna med åtminstone hälften innan de var framme.
Den unga plockade fram en svart, tunn pocketbok och började läsa. Kerstin noterade en smula nyfiket vad hon läste. Kärlekens bröd, av Peder Sjögren, stod det på omslaget. Hon läste ganska snabbt. Det skulle inte dröja länge innan hon var färdig med den, för den var ganska tunn. Men så var det också en bra bok, tänkte Kerstin.
Efter en stunds lästystnad stängde den unga sin bok, lutade huvudet mot sin jacka som hängde på väggen och somnade utan dröjsmål.
Kerstin såg upp från artikeln. Nu kunde hon i lugn och ro studera hennes anletsdrag. Hon tänkte att det kanske var även med henne själv som det var med Adam: man såg det man ville se. Var hon på något sätt en inbillning? Eller kanske var hon verklig men såg i själva verket ut på ett helt annat sätt? Ett tag funderade hon på om hon i hemlighet skulle ta en bild av den sovande med mobilen. Men kanske skulle några andra resenärer lägga märke till det. Det var nog bäst att avstå.
Strax innan Norrköping måste hon gå på toaletten. Hon var noga med att inte vänta för länge med besöken eftersom hon visste att en alltför välfylld blåsa kunde göra det svårt att kissa. Men skulle hon lämna den sovande Adam ensam? Borde hon väcka honom? Kanske kunde hon istället väcka den unga kvinnan och be henne hålla ett öga på sonen. Fast även det var ju synd, hon som också verkade sova så gott. Till slut bestämde hon sig för att inte störa någon av dem. Toaletten var ledig så hon skulle vara tillbaka i ett ögonblick.
Tåget hade börjat sakta in inför nästa station. Det var mycket som hade blivit bättre med åren, tänkte hon. I föräldrarnas barndom fick man inte använda toaletterna när tåget gjorde uppehåll på station. När hon satt sig ner på den nerfällda ringen stannade tåget. Det var Norrköping, tänkte hon medan hon väntade på att det skulle komma några droppar.
Utanför hördes högljudda resenärer som baxade in sitt bagage. Toalettdörren fick sig några stötar. Det gjorde henne en smula nervös, vilket försvårade kissandet. Hon satte på kranen för att locka fram kisset. Äntligen började det rinna. Det var inga stora mängder, men det kändes befriande att bli av med dem. Hon spolade och tvättade händerna samtidigt som hon såg på sig själv i spegeln. I det skarpa ljuset från lysröret som satt rakt ovanför såg hennes hy sjukligt gulaktig ut. Hon kom att tänka på karaktärerna i en film av Roy Andersson.
Inför sin egen spegelbild fylldes hon av eftertanke. Hon var tjugofem år, ensamstående mamma och arbetade med en uppsats i historia. Hur skulle hennes framtid se ut? Det fanns ju inga garantier för någonting. Kanske hade hennes föräldrar rätt i att hon borde valt en mindre äventyrlig framtid, något som säkert kunde leda till ett arbete. Men hon tyckte att hon hittat sin vinkel på historien. Ju mer hon läste om 1600-talet, desto större blev hennes övertygelse om att man borde utgå från ett klassperspektiv när man forskade i det århundradet. De skriande orättvisorna gick inte att komma runt…
Med ens slutade hon fundera. Det var nog bäst att skynda sig tillbaka till Adam som kanske hade vaknat vid det här laget.
När hon öppnade dörren stod den gamla kvinnan som bett om hjälp med bagaget och väntade på att få komma till. De log kort åt varandra.
Det var trångt i gången. När hon skulle gå tillbaka till sin plats hamnade hon i en kö av nya resenärer. Kylan trängde in genom den öppna vagnsdörren.
Det var då hon såg att Adams säte var tomt. Med ett ögonblicks fördröjning fick hon en kraftig stöt rakt genom kroppen. Blixtsnabbt mindes hon den gången i skolan då hon skulle tända i gymnastiksalens förrådsrum och strömbrytaren visade sig vara strömförande. Då som nu kändes det som om hon blivit biten av en folkilsken hund. Fast nu upplevde hon det inte bara i handen utan i hela kroppen. Halsen tjocknade när gråten stockade sig och hon var tvungen att svälja flera gånger efter varandra. Adam är borta, tänkte hon gång på gång för varje slag av hjärtat som slog allt hårdare.
Redan innan hon hunnit tillbaka till sin plats märkte hon att även den unga kvinnan var borta. I väntan på att få komma fram spanade hon utmed mittgången så långt hon kunde åt båda hållen, men folk stod i vägen. Hon hukade sig ner för att bättre kunna se ut genom fönstren. Men inte heller på perrongen fick hon syn på vare sig Adam eller den unga kvinnan.
Äntligen var hon framme vid sätena. Bådas ytterkläder hängde kvar på varsin sida om fönstret. Febrilt frågade hon de som satt i närheten om de sett vart hennes son tagit vägen. Men ingen hade lagt märke till någonting. Mamman i barnfamiljen på sätet bakom erbjöd sig att hjälpa till att leta. Kerstin tackade och svarade att det fick hon gärna göra. Kvinnan började gå framåt i tåget för att finkamma varje kupé.
Efter att till en början ha kommit krypande infann sig nu paniken i full mundering. När som helst skulle tåget fortsätta. Redan hörde hon hur dörrarna slog igen. Efter ytterligare några sekunder började allting röra sig. Hon trängde sig förbi dem som inte hunnit sätta sig och knuffade till en äldre man som höll på att ta av sig rocken. Samtidigt som hon var framme vid nödbromsen mumlade hon ett ursäkta. Med all kraft drog hon i det röda handtaget. Det gav genast efter. Hälften så mycket styrka hade räckt. Tåget stannade lika plötsligt som det satt sig i rörelse.
Någon sa något irriterat om att somliga minsann inte kunde hålla koll på sina ungar och lät det gå ut över alla andra. Men just nu struntade hon fullständigt i vad folk tyckte. Medan hon väntade på konduktören hann hon tänka att den unga kvinnan kanske inte hade med Adams försvinnande att göra. Kanske satt hon just nu i restaurangvagnen eller uppsökte en toalett i kupén intill. Inte hade hon väl klivit av, hon skulle ju till Lund. Dessutom hängde hennes jacka kvar bredvid sätet.
Efter några minuter kom konduktören. En smula omständligt, nästan osammanhängande, förklarade Kerstin att hennes son var försvunnen. Han hade suttit och sovit när hon gick på toaletten och när hon kom tillbaka var han spårlöst förvunnen.
Konduktören, en rundlagd kvinna med stort, uppbundet svart hår knuffade tillbaka mössan från pannan. Ovan det tjocka håret såg den oansenlig ut. Hon ville se en bild på sonen. Kerstin plockade fram mobilen och klickade fram ett foto som var taget nyligen. Det var bäst, tyckte konduktören, att Kerstin gick av och sökte igenom perrongen och kanske stationshuset också. Om det inte gav resultat fick de koppla in polisen. Själv skulle hon leta ombord på tåget.
Kerstin bad en hastig bön om att få hitta sin son innan hon skyndade sig att kliva av, utan att bry sig om ytterkläderna. Ett tag sprang hon fram och tillbaka över perrongen, dök in i stationshuset, kollade kön i Pressbyrån, tittade in i en restaurang och ryckte upp dörrarna både till herr och -damtoaletten. Hela tiden ropade hon efter honom. Folk tittade undrande på henne. Överallt frågade hon de mötande om de sett en mörkhårig sexåring utan ytterkläder, men alla skakade på huvudet. Hon såg ut på biltrafiken framför stationshuset. Tänk om han sprungit ut och blivit påkörd? Eller satt han i någon av taxibilarna? Kidnappad?
Utom sig av förtvivlan och utan att veta vad hon skulle göra härnäst gick hon tillbaka till tåget. Hon mötte mamman i barnfamiljen som erbjudit sig att leta. Men hon skakade ledset på huvudet. Ingen pojke i främre delen av tåget. Hon tänkte fortsätta söka i den bakre delen. Någonstans måste han ju finnas.
Ett minne från barndomen dök upp. Hon och föräldrarna hade tagit färjan över till Köpenhamn. Efter rostbiffssmörgås och citronvand behövde hon gå på toaletten. De hade kommit överens om att de skulle vänta på henne vid kiosken. När hon kom ut var båda borta. Hon hade börjat gråta. Utom sig sprang hon omkring och letade. Men alla människor var främlingar som såg medlidsamt eller irriterat ner på henne. Först efter flera minuter hittade hon dem ute på däck där de stod och lapade sol och havsluft. Det hela var naturligtvis ett missförstånd.
Det hon känt den gången påminde om det hon kände nu: en vanmäktig vilsenhet, en förlamande oförmåga att ta ett enda steg framåt genom återstoden av sitt liv. Att stå nära en annan människa var alltid förenat med stor smärta, vare sig det rörde sig om föräldrar eller barn. Det visste hon nu. Om man inte hade något annat skäl stod man ut, inte för att smärtan i att vara ensam var större, vilket den förvisso var, utan för att de som stod en nära var en oupplöslig del av en själv.
När hon kastade ett öga mot fönstret vid deras platser fick hon plötsligt syn på någon som stod och vinkade åt henne. Hade någon tagit deras platser?
Då såg hon att det var Adam.
Först nu började hon huttra, trots att hon varit frusen en god stund. Tack gode Gud, mumlade hon medan tänderna klapprade. Fortfarande med tårar i ögonen gick hon fram och satte handen mot den iskalla rutan på det ställe han höll sin hand. En liten stund blev de stående där med handflatorna mot varandra innan hon klev ombord igen.
Den unga kvinnan hade också dykt upp. Hon pratade med konduktören som såg åt Kerstin och log en smula åt att den tråkiga historien fått ett gott slut.
Den unga kvinnan förklarade nu vad som hänt. Hon hade vaknat av att tåget stannade. Pojken mitt emot var redan vaken. Stående på sätet såg han ut genom fönstret och ropade efter pappa om och om igen. Sedan rusade han hastigt ut på perrongen utan att ta på sig sin jacka. Även om hon tänkt stoppa honom hade hon knappast hunnit. Liten som han var kunde han utan svårigheter ta sig förbi trängseln i mittgången.
Hon tänkte inte så mycket på saken. Pojken hade fått syn på sin far, alltså var det ingen fara. Men när hon själv tittade ut på perrongen såg hon honom ensam gå fram och tillbaka, som om han letade efter något, med blicken lyftad mot de vuxnas ansikten.
Det där såg mindre bra ut. Utan att tveka klev hon själv med viss möda av och började leta. Först kunde hon inte hitta honom. Men sedan såg hon att han av någon anledning sökt sig längst bort på perrongen. Alldeles ensam stod han med ryggen vänd mot hennes håll och såg ut över bangården.
Hon gick fram till honom och ställde sig bredvid, först utan att säga något. Han frågade vem hon var. Hon svarade att hon satt bredvid honom på tåget och att hon pratat med hans mamma medan han sov. Då hade han plötsligt berättat att han hade ett elektriskt tåg hemma. Hon hade lyssnat och ställt frågor. Hur många vagnar hade det? Fanns det ett stationshus? Plötsligt började tåget gå. Förfärad vände hon sig om och vinkade utan att någon såg det. Vad skulle hon göra i Norrköping med en liten pojke? Hon måste naturligtvis gå till polisen, hann hon tänka då tåget lika plötsligt stannade. Då föreslog hon att de skulle gå tillbaka till hans mamma. Han nickade och fattade hennes hand. Han paratade mycket om att hans pappa var i närheten.
– Det är hela historien, sa den unga kvinnan när hon var färdig och gjorde en försiktig gest med händerna.
– Jag såg pappa, sa Adam och ryckte i mammas hand.
Kerstin nickade åt honom. Aldrig mer skulle hon lämna honom ensam. De hade ju bara varandra. Genom händelsen förstod hon än tydligare vilken stor del av hennes liv han utgjorde.
Hon kände sig djupt tacksam för den unga kvinnans ingripande. Det minsta hon kunde göra var att presentera sig. Hon sträckte fram sin hand.
– Kerstin, sa hon. Och det här är Adam. Jag vet inte hur jag ska kunna tacka dig. Kanske jag åtminstone får bjuda på något i restaurangvagnen?
Den unga kvinnan tog hennes hand, log åt Adam och svarade samtidigt som hon ryckte på axlarna:
– Jag heter Anna. Vi kan ju ta en kaffe?