Är det här du Gaia? jag vill bara säga till dig att jag inte tror
på dig länge och jag har givit upp hoppet för att jag har sett alla som
drivs tillvansinne av dig, som skriker i den evighetsdjupa natten
på grund av dig, som brinner i eld och lågor och skakar i orgiastiska
epilepsiartade episoder –
på grund av dig -
som skakar av viljan att få uttrycka sig men som skriker genom hopsydda
läppar, som förlitar sig på att du skall ta hand om dig,
allmoder -
Gaia – det här är ett skrik för alla dem som inte kan skrika, som inte kan
kämpa, som inte kan strida, som inte kan för att du inte låter dem,
allmoder,
Gaia,
som skriker i madrasserade rum och målar väggarna med blod och
galler av hjärnsubstans, som slår sin panna mot ogästvänligt vita väggar
för att döva de röster som säger åt dem att de inte har någon plats i
sitt eget medvetande -
som skär upp sina armar i hopp om att få tröst, som styckar sig själva i
hallen med skruvmejslar och lämnar sin sorg i pölar på mattan,
som skriker innanför kättingen som tränger deras tankar, som inte
frigör deras känslor från fängelset av hjärnsubstans och gör dem fria från
sig själva -
alla dem som letar efter känslor genom att svälja allting som serveras
tillsammans med vatten, ofta mat, men oftast bara vatten och som gör oss
avtrubbade från allt det som känns på riktigt -
det som får oss att fly när vi egentligen borde stanna och kämpa för
det som gör oss odödliga -
allmoder,
Gaia,
som låter de välanvända järnvägsspåren vara vittnen till sina slutgiltiga
ord istället för en maskin i ett vitt rum med vitt hår och leenden runt omkring
sig -
som dör i den vrålande tystnaden på ett toalettgolv med ogästvänligt
vita väggar – som blir nedsänkta som urnor och bortglömda, som bara har
en gravskrift för att bevara sitt namn i evighetens nedtecknade skrifter -

som vaknar upp i sjukhussängar med hög promille av ofullständig
lycka i sina vener -
som röker jonk i sönderslagna vardagsrum och i trasiga
vindsvåningar och talar om kärlek och känslor och böcker och
dikter och filmer och tavlor och skönhet och kärlek och
döden och livet och allt som gör livet så outhärdligt som det är -
allmoder,
Gaia,
som gråter i fosterställning när avtändningen regerar som
feber i deras tunna fragila kroppar -
som skjuter in sin artificiella lycka i infekterade vener och
överdoserar på amfetamin och kokain och heroin och morfin och
ketamin och ritalin -
som flöddrar för mycket på dåliga tabletter och flummar
för ofta på syra och drömmer fram visioner genom hallucinationer
på yage och peyote -
som fastnar i medfödda destruktiva tankemönster som leder
till ändlösa cykler av drogutlöst ångest och spräcker din hjärna öppen
till dess att du erkänner mord som inte var mord och hamnar
på hispan och det första du vill är att supa dig redlös när du kommer
ut till Gaia igen -
som jag vet kommer att dö om du inte ingriper Gaia,
hör du det?
allmoder,
Gaia,
som röker bort sina hjärnor för att världen omkring inte är
så vacker som i sina drömmar, som röker opium för att kunna finna
mystiken med missbrukarpoeternas vackra ord och tragiska
livsöden -
som viker sig under svaga ögonblick av impulser bortom deras
kontroll och ger efter för löften om lyckliga rus och meningsfulla samtal
under en vrålande köksfläkt som suger in röken från deras
meningslösa cigaretter – som hostar och gråter i natten och dör
under gatlyktor på trottoarer i mörkret -
som gråter på vägen hem från barer och krogar för att känslorna
bränner ett hål i deras själar som de aldrig kommer att kunna fylla om
de inte får hjälp av dig
allmoder,
Gaia,

som skriver ut sin olycka i lyriken och gråter sina ord i musiken
och älskar mystiken i hashish och peyote, författare som drar sig längst
vägar och fångar mystiken i världens underverk i sina visioner
som de nedtecknar i anteckningsböcker nedstänkta med whisky och
bittra betraktelser från djupet av den mänskliga tillvaron -
upprörda missbrukarpoeter som ser bibliska bestar manifestera sig
som monster i avgrundsdjupa hallucinationer i lägenheter i städer på platser
då livet är underligt och förvirrande -
som inte vet hur de skall stilla sina hormongenomsyrade kroppar
som skakar av outforskade lustar och nyfikenhet som sträcker sig bortom
all mänskligt logiskt tänkande för att känslorna slår och spränger
och hela världen är full med hål –
som inte förstår hur de kan känna som de gör och känner sig
ensamma i sin övertygelse om att de är skapta på fel sätt och på fel
plats vid fel tidpunkt i fel tidsålder i fel land i fel stad i fel
kvarter och i fel rum i fel hjärna med fel tankar -
som förlorade själar som släpar sig själva längst med vägar och
driveri strömmar på motorvägar eller mellanlägenheter och hustak och
billiga berusningar påtvingat av en påhittad av deras påhittade
poetiska övertygelser om att ”riktiga konstnärer lider och självmord
hade varit ett poetiskt slut på en ond saga om lidande människor -
som inte vet någonting om världen än!
ingenting om sex och kärlek!
ingenting om sorg och lidande!
ingenting om glädje och njutning!
ingenting om droger och rus!
ingenting om rädsla och apati!
ingenting om livet och döden!
ingenting om kyla och mörker!
ingenting galler och ångest!
ingenting om skönhet och konst!
som lider likt Atlas under tyngden av världens meningslösa
varv kring sin egen axel, som bär upp filosofernas ord som varit
döda i tusen och tusen år igen -
som har förstått att mänskliga öden är bortom deras
kontroll men som ändå övertygar sig själva om att mening
och värde är någonting som människor skapar åt
sig själva men inser ändå att även om en mening är skapad
så har den ingen mening om inte någon ger den det –

jag talar med dig Gaia! för att jag skriver till dig allmoder,
Gaia!
jag gråter floder av blod för dig allmoder,
Gaia!
jag slår mina fötter i ditt ansikte allmoder,
Gaia!
jag skriker ut luften i mina celler för dig allmoder,
Gaia!
jag ropar mitt budskap i gryningen till dig allmoder,
Gaia!
jag lider i natten för att du har övergivit mig allmoder,
Gaia!
jag gråter över alla som du har tagit ifrån mig allmoder,
Gaia!
jag försöker finna dig för att jag saknar dig allmoder,
Gaia!
jag vill att du räddar oss från dig själv allmoder,
Gaia!
jag lever tusen livstider i varje ögonblick för dig allmoder,
Gaia!
jag dör i slutet av varje andetag för dig allmoder,
Gaia!
jag hatar dig himmelshögt och älskar dig avgrundsdjupt allmoder,
Gaia!