Det har gått fort från
torra heta dagar till
svala
fuktiga.
Sommarens frenesi är
på drift och kanske
inte saknad.

Tittar ut i det grå
landskapet;
Ändå runt tjugo grader
varmt,
utifrån min pensionärskuvös.

Har mina krämpor till
kropp och själ.
Ändock nöjd med
vad livet ger.
Är nyfiken men också
en liten 'trötter'.

Älskar platsen jag bor på,
landet jag lever i, mitt folk
och det mina förfäder kämpade för.
Gillar att läsa om vår historia.
Vad utspelades i dom olika
landskapen?
Hur hade allmogen det?

Jag har köpt en lie,
den är över hundra år gammal
med en orv som liknar en bösskolv.
Jag har en kaffekvarn i mörkt trä
som flitigt används.
Har en kokkaffepanna i järn med
överdragen emalj.
Det jag vill ha härnäst är
en fungerande vevgrammofon
för att spela min Fars stenkakor på.

Just det...
Ett torp är jag ock ute efter.

Byta ut bekvämlighet mot livskvalitet.
Det är nog den största prövningen
för ett förortsbarn som mig.
Varmvatten i kranen.
Toalett och el.
Varma element vintertid.
Allt blir inte så enkelt i torpet.

Nånting djupt inne i, nedärvt
drar ditåt.
Inte nostalgi, kultur.
Det kanske ingår
men det är något mer
som får hjärtat att slå
lite extra.
Svenska folksjälen kanske?
Folkgemenskap i dess renaste form?

Leva i samklang med naturen.
Jag föraktar inte teknik och urbanliv,
har varit där alltid.
Men nu, något som får mig att må bättre
pockar på uppmärksamhet.
Känner vikten av att ta ett steg tillbaka,
annars så överlever vi inte.

En annan typ av galenskap och frenesi
sprider sig över landet likt ett gift.
Finns ännu inget vaccin emot det.
Det måste bort!
Amputation emot kallbrandens ruttenhet.
Det kommer att göra ont, men
därav är vi nödda och tvungna,
annars dör landet och folket
av blodförgiftning.

Kaffet har kallnat,
skivan har spelat klart.
Jag finner mig stirrandes
på dom grå molnen.
Har befunnit mig
långt borta i tankarna.
Vänsterbenet har somnat.
Jag kan för mitt liv inte
minnas vad jag tänkte på.

Försöker att minnas,
men nej.
Har en vemodig känsla
inombords.
Vill bara gråta.