Hon tittar på förloraren
i spegeln
Hon lyssnar på henne när hon pratar
bakom stängda dörrar
När hon normaliserar
en bild av att inget duger
inget är bra nog
Hon ska veta sin plats

När förlorade hon sitt värde
När accepterade hon

Förloraren försöker spela självsäker
i konflikten med sig själv
Hon försöker som i en charad stå upp för sig själv
i det inre samtalet
Men när tvivel och självplpågan
fått härja fritt för länge
Är rädslorna så stora
Vem är hon när
gallret brister

I normaliseringen har hon präglat
förloraren i sig själv
I sin identitet som en ständig kombatant

Så vem är förloraren när hon
Inte längre drivs av självförakt
när hon är fri från sin melankoli

Ännu är rädslan för stor
för att släppa taget om det upplevda självet
För tänk om hon faktiskt kunde vara
som hon drömmer om att vara
Eller om hon var
den som förtjänade att bli älskad.