Doften av kaffet jag inte dricker

Ligger som ett doftminne över arbetsplatsen

Hör hur bryggaren fräser till en sista gång

Snart har kaffet kallnat och dagen börjat

*På riktigt*

Som om ingenting räknas utan doften

Men jag kan inte låta bli att undra

Varför det är vi som inte dricker det

Som anses udda i en värld med mångfald

På samma sätt får *jag* alltid försvara

Varför jag inte dricker alkohol

Var gång jag träffar nya människor

Visst jag har papper på att jag inte

Är som alla andra

Men varför har samhället gjort det avvikande

Att inte dricka kaffe eller alkohol

Det är något jag aldrig kommer förstå

Hur många kaffedoftande vardagsmornar

Eller festtillfällen jag än kommer uppleva

Kaffedoften låter jag bli en påminnelse

Om tryggheten i vardagens stilla lunk

Det vi ibland längtar bort från

Utan att inse att det är i den vi mår som bäst

För mitt liv fyller jag med ord och vackra meningar

Lindar in i kramar och kärlek till dem

Som förtjänar en plats i mitt hjärta

Och det är något jag både vill och vågar ge

Utan understöd av berusningens mod