Min man och jag körde runt i ett
villakvarter en söndagsförmiddag
vid halv tolv tiden... Letade efter
en kusins hus... I Skåne...
I Göingetrakten...

Till slut hittade vi det, men vi kände
inte igen bilen som stod utanför huset
inte heller saker som stod utanför,
han hade kanske flyttat, men de
som bodde där kunde kanske
berätta vart han tagit vägen...

Min man satt kvar i bilen... Jag gick
in till huset knackade på. Då hörde jag
hur folk rörde sig där inne... Dörren
öppnades inte... Jag knackade på
igen... Nu lite hårdare! Då hörde jag,
aaahhhh... Dörren öppnades av en man
i en så lagom stor springa så han fick plats
med sitt huvud. Han tittade spänt på mig...
Jag sa, jag söker min kusin Lasse som bodde
här förr, vet du vart han har tagit vägen...

Då öppnades dörren lite mer, över hans
huvud såg jag då, frun 4-5 barn eller fler
tryckta som stela pinnar emot väggen
längst bort i rummet... De stirrade alla
på mig med gapande munnar...
Andlösa!

Mannen spände sina ögon i mig... Han
sa inget, jag fortsatte, är ni rädda för mig,
ja, sa han, numera vet man inte alls vad för
sorts folk det är som stryker förbi här,
Lasse flyttade till andra byn
strax intill här, sök där...

Jag tackade för upplysningen! Och tittade
samtidigt över hans huvud igen. Nu stod
familjen och höll armarna om varandra...
Då slog det mig, det var den rörelse jag
hade hört, när jag frågade,
är ni rädda för mig...

När jag var tillbaka i bilen berättade jag
för min man vad som hade hänt... Han sa,
självklart att jag blev en skräck där för med
min göteborgska dialekt hörde de ju direkt,
jag bodde inte där, en främling ju, stor fara...
Så vad vi har att göra nu sa min man, är ju
bara att åka iväg... Men förresten sa han,
om vi behöver fråga efter Lasse på fler
ställen nu, är det nog bäst jag tar
över frågandet, för jag är ju från Småland,
då blir nog skräcken inte så stor när det
bara är närmsta grannen som dyker upp...

Jodå, vi hittade kusinen, i den andra byn...