Det susar en vind över mina ristade tankar

det blinkar ett ljus i en glipa av dagen

jag håller min kärlek för evigt till natten

och strör lite silver i glansen från hennes blonda hår

jag ropar inte längre då timmen känns så kort

det finns inget utrymme att gömma sig uti

då alla mina händer vill fånga det vackra

som tiden skalat bort.

Var det en saga du spann

vid min säng när vilan tog vid

eller flammade drömmen plötsligt så klar

att jag fann dig blottad bredvid

när du så vackert sjöng mig tillbaka

till återstoden av skalan

och din röst gav mitt tungsinne friheten att gråta

jag gled mig nerför de ensammas berg

och visste att jag nog skulle kunna förlåta.