det rinner ned
forsar genom porer
droppar försiktigt mot
en kall och avig yta

hjärtskärande flöden
av tyngda förnimmelser
sakta beblandat sig med
sanning och konsekvens

tydlig är den i all sin dåsighet
klar och avbildbar i sitt minne
fråntagen den rätt att kontrollera
hämtas jag i samma stund från dess sköte

vårfloder när du lämnade min sargade själ
monsunbörd av lycka när du hittade hem igen

hav av redlös ångest flockas ur rännor
pölar som stänker upp små sprudlande kaskader av det totala

bryggor som möts vid oändlighetens bukt
finner vi bortom
förbi

den självklarhet och befrielse
som skapar hela mitt jag av torrt vatten

den rinner ned
forsar genom porer
droppar försiktigt mot
en avig yta

den minns ditt leende
din ångest
och ditt uppvaknande
tiimmen då tidvattnet flödade genom bara ben

en gnistrande yta som binder fast allt flytande
där broar är fredsskapande och lyser upp
hoppet som ständigt stirrar falskt

jag kanske gråter ikväll
inte enbart
och inte bara för ledsamhetens
skull