Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
(e)


De trogna händers testamente

Tidlösa är de spår av trogna händer i varandra som sakta
förmultnar i de grå minnen av bevattnade dagar.

Är alltid bredvid dig,
du som står där med gråten i halsen och väntar förgäves
på att dropparna från himlen ska upphöra.

Jag är ditt hopp, din fåfänga och odödlighet som lyfter din själ mot nya höjder och bereder den väg som ska vandras.
Du ser hur fasaden blåser bort när skynket av grönska plockas bort och visar sanningen under.

Vi är aldrig något annat än just de fotsteg som sakta tynar bort i torr sand,
vi är aldrig något annat än de känslor som ändrar kurs mot nya världar och mål.

Är alltid bredvid dig,
du som står där med oläkta sår i tron att ovärdeligt betyder prislöst och gratis.
Vi finner spåren av mänskligheten i trogna händers minnen.
Där är svunnen tid en värmande filt som lägger dina känslor om natten och första gången blir ett allt.

Skriv vad ditt hjärta vill,
fånga den där sekunden som annars emigrerar till det livlösas boning.

Tro inte att minnen är din färdbeskrivning,
det är bara din näring att finna något nytt och levande.

Är alltid bredvid dig,
du som vandrar där med huvudet nedböjt och trånar efter ljuv kärlek.
Där ska livet få den vändning där vingslagen skapar kraften att öppna
de dörrar som ständigt skapar ångest.
Då trygghetszonen plötslig bereder sig över en hel värld och omöjligheten begraver sin egna avkommor djupt under jord.

Så enkelt att förstöra två trogna händer i varandra,
det krävs brist på ljus och morgondagar för att se hur vemodet sveper över frusna och kalla själar.

Säg vad ditt hjärta vill,
fånga den där strimman av värme som faktiskt existerar hos oss alla,
där kommer lusten att födas och inse hur underbart det är när vågorna slår mot klipporna, hur euforiskt det är när solen plötsligt slår bort molnen och lyser upp ditt vackra ansikte och hur liv föds ur de minsta av ting.

Vägen är aldrig längre än din vilja,
livet aldrig värre än din närmaste känsla.

Hur litet det än hörs, så andas du,
så länge du kan se hur jag längtar sönder min kropp.

Håll min hand troget och låt mig
alltid vara bredvid dig.




Prosa av Max Poisé
Läst 195 gånger och applåderad av 11 personer
Publicerad 2018-09-22 11:42



Bookmark and Share


  ResenärGenomLivet VIP
..."Är alltid bredvid dig"...det känns tryggt oavsett hur det ser ut runtomkring...mycket bra skrivet...
2018-09-26

  Meredith Ferlicia
Herre Gud Max!!
2018-09-22

  DominiQueen
Ambulans! Ambulans' hjärtat jag klarar inte detta... Tårarna sprutar.. Fy fan är det tillåtet att skriva så... Äsch nu kan jag dö.... vad skpr detta!!!?? kriminellt! anmäler Dig för ....haha jag får skylla mig själv... Bästa jag läst någonsin och av Dig och Gud nåde om nån klagar... oj fick en chock....
2018-09-22

  alicja lappalainen VIP
... mycket Paul Andersson i dikten. Kanske nästan lika bra som hans poesi. Läste två gånger.:)
2018-09-22

  Marita Ohlquist VIP
Texten är som en gobeläng med många fina tänkvärda inslag i varpen!

"Håll min hand troget och låt mig
alltid vara bredvid dig"

Underbar avslutning.
2018-09-22
  > Nästa text
< Föregående

Max Poisé