Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Kolumbarium


När hans ögon svartnar flyr mitt hjärta bröstkorgen. Det gäller att slå först. Jag kliver ur mig själv och slår mig i ansiktet. Med stenar i magen kan man inte se någon i ögonen. Hans nävar har plöjt djupa fåror i huden, det finns inget som kan växa däri.

Det som inte kan växa måste dö. När döden tar form lägger den sig som en svartgul hinna välld över marken. Det är så den kan få fäste. Det är så den få liv. Vad som sker däremellan är stumt. Som inuti en glaskupa.

Därefter ses den väldiga sotröken, hur den slukar hela kroppsmassan. Det nedsläckta ansiktet som försöker tvinga mig till skuld.

Barnen blir till floder när hans nävar blir till aska. Deras krökta ryggar skuggar främmande landskap som inte längre kan bära hans namn. I ögonen lyser den svarta jorden, som om kistan när som helst ska tränga in.




Prosa av Johanna L.
Läst 154 gånger och applåderad av 12 personer
Publicerad 2018-09-22 20:48



Bookmark and Share


    ej medlem längre
Den här texten har förstås många läsarter, men i vilken som utmanar den nog till sista fonem. Det som jfångar mig mest är att texten bygger på en insikt som är uppfordrande. I min läsning är det här en gränssituation, där ordet skuld fallerar sin betydelse och det är härifrån vi måste bygga jord som gror av liv, inte låta en kista vinna sig igenom. Annars är vi inte människor i den betydelsen vi använder. Som jag sagt tidigare. Läs Johanna L om ni vill lära och förstå.
2018-09-28

  EmiliaPoet VIP
Starkt skrivet!
2018-09-28

  EmiliaPoet VIP

2018-09-28

  Ananas VIP
Gör ont att läsa och så bra skrivet!
2018-09-23
  > Nästa text
< Föregående

Johanna L.
Johanna L.