Jag har endast kortare perioder sannerligen levt mitt liv. Mitt liv tonades sakta bort med start från 1976, på min födelsedag den 5 maj, då min pappa tog livet av sig.
Finns det ett meningsfullt liv efter rättspsyk?
På rättspsyk en mycket långsam tristess.
Jag skulle vilja skrika till personalen: JAG ÄR EN MÄNNISKA LIKA MYCKET SOM NI!!
Inom mig en ömhet kraftfull som solen.
Inom mig en livslängtan, en vrålande viskning. Jag är en mycket trött och luttrad själ som har vandrat genom öknar och druckit mig otörstig vid kärlekens oaser, och nu befinner jag mig i ett limbo som jag inte vet var det tar mig.
Jag ser mig i spegeln och jag ser skönhet trots allt, och en befogad förtvivlan.
Jag är en annorlunda och ovanlig man, det har jag alltid vetat, med en ömhet stark som solen, och med ett leende som kan smälta polarisar.
Ensam har jag kännt mig hela mitt liv.
Finns Gud? Jag vet inte. Vet bara att nu är det kvällsfika och sen ska jag försvinna in i en dröm, verkligare än denna verklighet.