När han satt där så lät han musiken från hörlurarna stänga ute ljudet av de dånande danssalarna de klapprande skorna i stentrappan, de många vädjande om att bara få en klubba! Eller en läsk! Istället observerade han dem och situationen blev genast komisk. Skådespelet av föräldrar som sprang hit och dit vilt gestikulande i ett försök att få sina barn att göra som de vill fick honom att tänka på en av de gamla svartvita 20-tals stumfilmerna. Känslan förstärktes av att de tycktes röra sig i takt med musiken som strömmade in i hans öron.

Alla svartvita baseballkepsar, lundhagsbyxor och Odd Molly koftor tycktes röra sig i ett synkroniserat mönster. Ett lätt stressat leende, en snabb hälsning och sen vidare. Ett depåstopp i en värld fylld av måsten och social prestige. En värld fylld av lantställen, fjällsemestrar och obligatoriska utlandsresor i januari, dräneringar, renoveringar och självklarheter.

En värld av osäkerhet och ständigt tillkortakommanden. En värld av jämförelser och robot liknande responser då den yttre stimulin är så förväntad att livet inte ter sig som en händelse utan är ett stadigt tuffande tåg i ett pojkrum där rälsen är rund och alla stopp är redan bestämda. Att tänka blir på så sätt en omöjlighet för medelklassen då den är som tåget låst på sin räls i all sin enkelspårighet därför föds det aldrig något vackert ur medelklassen. Den är den meningslösa popmusiken, den är den kommersialiserade gatumaten, ren, menlös, och enkelspårig intryckt i den snävaste av mallar för att kunna reproduceras gång på gång. Bli en del av något som aldrig stör upprör eller berör i den meningen att det faller utanför ramarna. Ibland försöker de, detta kan ta sig i olika uttryck om du letar så hittar du dem i konsten här så målare de gärna nåt utmanande som en naken kvinna med bröst i gälla färger, eller geometriska figurer i pastell detta får dem att känna sig kreativa när de egentligen bara fyller ut den fond som är bakgrunden i ett övrigt händelselöst liv.

Du kommer aldrig se medelklassen avbilda en arbetare nertyngd av vikten av deras löjliga små ideal som de så säkert vaktar. Men det är egentligen inte deras egna ideal de hela tiden porträtterar det är idealen som skapats utifrån kapitalismens villkor.

Att köpa och sälja, köpa billigare och sälja dyrare enkelt att förstå och passande lätt för även medelklassen att förstå. Men vad de inte förstår när de åker runt i sina belånade xc70s och glänsande thulevagn lastade med fjolårets kök är att de är endast kärl för kapitalismens andemening de är inte herrar över sina egna öden. Likt en flaskpost på ett hav flyter medelklassen runt i det oändliga hav som kallas marknaden. Marknaden bestämmer utbudet och efterfrågan, marknaden kontrollerar tillgången till allt vad medelklassen eftertraktar. Medelklassen blir på så sätt marknadens slavar och ägare i samma stund. De styr sina skepp fullastade med överblivna produktionsmedel och väntar på nästa storm för att kunna avgöra om de kan manövrera eller de kommer drunkna. Detta sker i den grad att det nästan är nåt religiöst över det. Försäljare och marknadsanalytikerna är prästerna som basunerar ut dagens tro. Det är de som vet vilken hamn skeppen måste ta kurs på.