Och jag tänker om han skulle gå härifrån,
rakt ut genom mitt liv. Allt jag inte skulle
kunna göra och syssla med.
Ta en öl på det där indiska stället, eller
nej, ta en cider med is för idag är vi lite
bakis. Dela på en pizza. Spela skitgubbe
på uteserveringen.
Aldrig mer hade jag kunnat gå över
Rådhuspladsen i Köpenhamn en stekhet
högsommarnatt, dansa sakta och tätt
intill när en gatumusikant spelar Oasis, bli
fotograferade av turister.
Och jag hade inte kunnat knulla i min
lägenhet, i 140-sängen jag valde med oss
båda i åtanke. På lakanen han åt min fitta,
under taket jag skrek hans namn.
Folkets park. Dit hade jag inte kunnat gå.
Vid boulebanorna, under blodeken, vid
kiosken där vi delade mjukglass. Ligga
jämte honom i gräset när han löser korsord
och jag läser komplicerade
forskningsrapporter innan seminariet
imorgon.
Hur skulle jag kunna lyssna på musiken?
All musik vi ägnade oss åt från mitt
vardagsrum; pratade om, hånglade till,
uppslukades av, delade, somnade till. Den
han spelade på min gitarr.

Jag tänker på att han skulle lämna
nycklarna på min hallbyrå, på hur dörren
skulle låta när han gick och hur han skulle
ta med sig all luft värd att andas.

Och så slutar jag tänka.
Hamnar i en verklighet igen.

Hör hans snabba fotsteg i trapphuset,
hans nycklar rassla i mitt lås. Hans
andetag i min nacke och all,
precis all,


tid i världen.