Smärtans yttersta gräns. jag var där med dig.
På avsatsen. Längst ut.
Där det inte kan bli jävligare men blir det.

Hur blek din hud blev. 

Din väderbitna. Hur valkarna i händerna nöttes bort.
Men lika starka. Okuvliga.
Som du. 

Du var min far och på allvar ; ingen i hela världen stod över dig.
Obeveklig. Hårdare än allt hårt.
Tyrann. 

Hur blev det så 

Jag såg korta sekvenser av barnet som försvann .
Hörde det säga med sorgsen röst bakom sprickornas botten -
Jag är svag. Där brast den gömda gråten och vaknade en skräck.

Jag sörjde din död och mitt helvete i samma andetag.

Häromdagen tog jag fram ett fotografi och
såg dig le upp mot himlen och flingorna så stort som ingen annan.
Du stod redo att ta allt i famnen med utbredda armar.
Som den lyckligaste ungen någonsin ute i den första snön.

En vinterbild på isen med  yrsnö
- hur allt  än var så älskade du dagar som den. 
Varthän än barnet i dig försvann 
så lyste den människan igenom där. 

Det tar jag med mig. I livet utan dig.