I lördagens SDS tar docenten och universitetslektorn i tyska språket, Wolfgang Koch, upp utbildningen i främmande språk vid svenska skolor under rubriken ”Pösiga svenska språksnuttifierare”. Den uppmärksamme noterar frånvaron av kommatecken mellan ”pösiga” och ”svenska”.
Lektor Koch exemplifierar vår grammatikaliska ofullkomlighet med pittoreska (sic) exempel för att verifiera sina teser.
Lektor Kochs inlaga får mig osökt att tänka på en gammal anekdot om den nyanställde säljaren som i sin första säljrapport från fältet skriver att han ”nu har varet på ett stelle som allri förut tjöpt för ett rövöre av oss, men nu tjöpte di för över hunnratusen. Nu drar jag till Vesteros”.
En sådan rapport kan nog få håret att resa sig på den mest garvade försäljningschef och så även på denne, som börjar leta efter en grund för uppsägning. Dagen efter kommer emellertid n„sta försäljningsrapport från Västerås. ”Här sållde jag för en halv milljon”
Detta skapade naturligtvis ett dilemma för försäljningschefen, som insåg att han inte ostraffat kunde göra sig av med en så dugande säljare. Han beslutade därför att låta VD avgöra frågan.
Nästa dag sitter följande meddelande på företagets anslagstavla.

”Vi har hålle på för länge med att försöka stava i stelle
för å sälja. Vi lever å våra inkomster och inte å att kunna
stava. Nu vill jag uppmana alla seljare att jör som Jansson,
sälj i stelle för å stava”

Lektor Kochs exempel från den kommersiella världen är inte riktigt tillämpliga. Hur duktig man „n är i ett främmande språk, så skall man inte inbilla vare sig själv eller någon annan, att man någonsin skall kunna bli perfekt på det främmande språket. Lektor Kochs torde aldrig kunna lära sig uttala det svenska u-ljudet utan brytning.
Därför måste kommersiella texter som skall användas på ett främmande språk grans-kas av en infödd branschkunnig. De exempel lektor Koch tar upp kan mångfaldigas och behöver inte nödvändigtvis väljas under bältet, men frågan är hur många av dessa bilingvistiska lustigheter, som bara är anekdoter och hur många som verkligen har använts.
Dessutom torde det inte vara helt klarlagt vad Dalby Gästis verkligen hade på matsedeln den där dagen då lektor Koch läste matsedeln.
Språket är ett verktyg och inte ett självändamål. Verktyget är ett kommunikationsmedel, som inte bara är själva språket utan även seder och bruk, kultur och tankemönster. Den poängen missar lektor Koch när han ondgör sig över de svenska ekonomistuderande, som läser såväl ekonomi som tyska på tyska universitet. Det är väl uppenbart att detta inte producerar lingvister, men lingvisternas andel av de svenska exportinkomsterna är försvinnande liten.
Det vi behöver är ett praktiskt verktyg för att kunna skilja de tyska kunderna från de-ras D-mark.
Det är min bestämda uppfattning att våra svenska ungdomar, som nu studerar vid utländska universitet, har betydligt större förutsättningar att hävda sig på exportmarknaderna än de ungdomar som enbart studerar i Sverige.
Våra utlandsstuderande ungdomar kommer att vara till ovärderlig nytta för svensk ex-portindustri genom att studenterna får stifta bekantskap med den utländska miljön, får tillfälle att
knyta kontakter på internationell nivå och får tillgodogöra sig ett vardagsspråk.
När studenterna väl hamnar i en bransch är det inte så svårt för dem att tillgodogöra sig den vokabulär som finns inom branschen. Det är inte särskilt svårt att någorlunda lära sig att behärska tyska. Det kan ju varje tysk grundskoleelev.
Och jag tror att en medelålders gnällspik med perfekta kunskaper i tyska skulle stå sig slätt i konkurrensen om ett jobb som exportsäljare på Tyskland mot en vid ett tyskt universitet snuttifierutbildad nyutbildad ekonom eller tekniker.
Det är lätt att utifrån den akademiska ankdammen låta flosklerna flöda, men höjer man blicken så torde man även från Lunds horisont få ett vidare perspektiv.
Problemet är ju att vi inte bara handlar med länder som pratar tyska och spanska, engelska och franska. Vi måste ju också kunna kommunicera med japaner och kineser, med balter och ryssar, med afrikaner och araber.
Våra japanska kunder och leverantörer begär inte att vi skall kunna förhandla på japanska. Men jag kan lova lektor Koch att det har betydelse för förhandlingen med det japanska företaget om man kan beställa öl på japanska.
Rimligtvis bör lektor Koch ha ett stort material att grunda sina iakttagelser på och borde kunna redovisa detta i stället för att i en partsinlaga med språkekvibrilistens alla floskler ondgöra sig över alla och envar som utbildar svenska elever i främmande språk. Jag har bara mina och min omgivnings erfarenheter att grunda mig på, men de stämmer inte överens med lektor Kochs erfarenheter.
De språkvetenskapliga institutionerna har sin nisch på marknaden, men de har inte monopol på att utbilda framtida svenska affärsmän i konsten att kommunicera med världsmarknaden. En helt klanderfri språkbehandling är inte en nödvändig förutsättning för att göra affärer. Det av lektor Koch kritiserade ungdomsutbytet torde kunna fylla en lika värdefull funktion för utbytet mellan nationerna som de språkvetenskapliga institutionerna.



Gunnar Barkenhammar