På ett kontor i södra Sverige
som nyanställd där blev jag...
Presenterad för alla med-
arbetare i företaget
hög som låg...

Överallt tyckte jag
att en god stämning
emot mig log...

Men jag mig stort bedrog...
Och det i samma stund
dessutom två gånger...

En medarbetare räckte fram sin
hand till mig och sa med ett jublande
skratt, är jag en så´n där jävla göteborgare?
Men tur för oss förstås, det kunde ju varit
mycket värre här om det kommit hit
en stockholmare...

Sen bröt skrattet lös, det gick ej att stoppa,
jag tittade mig bara runt omkring, men sa
sen så fort det blev en liten lucka i
skrattet, för de behövde ju andas in
lite ny luft för att få till skrattet ännu bättre...

Så jag hann att fråga, vad menar du?
Vi har ju aldrig setts, du känner inte mig
alls, hur kan jag bli dömd på förhand?

Jag fick till svar, va´, är jag en så´n
som ingen humor har, det brukar ju
alla göteborgare ha... Så detta här
var väl inget, det borde ju alla
kunna ta...Är jag en ömtålig en?

Jag förstår precis hur
kineserna känner sig
och de fick ju en större
smäll än vad jag fick...

Men jag tyckte då och jag tycker
fortfarande att så´nt här är ett oskick...

I den högre elaka skalan!

Att bara sänka folk på nolltid!
Utan eget ansvar!

Annat än det bara
var för skojs skull...

Där inget roligt syntes alls
för den/de som drabbats...