Jag hade uträttat några ärenden i regnet och kylan. På väg till bilen gick jag förbi Systembolaget. Och kom på att jag skulle gå in och köpa Pellegrino, som man använder till att blanda gindrinkar med. Så jag gick in. Tog en nummerlapp och satte mig på en soffa för att vänta på min tur. Det dröjde inte så länge förrän mitt nummer trycktes fram.

Jag reste mig från soffan för att gå fram till disken. Då lossnade plötsligt ena klacken på mina högklackade skor. Jag haltade fram till disken med klacken i handen. Talade om att jag ville ha sex flaskor Pellegrino. Och bad att få låna en hammare. Expediten tittade lite konstigt på mig. Jag förklarade att jag skulle försöka att spika fast min ena klack, som lossnat. Jag var ju varken onykter eller hotfull, så hon gick och hämtade en hammare och gav mig.

Alla kunder följde intresserat händelseutvecklingen. En ”kamrat” till min yngste bror, något spritdoftande men inte full, kom fram till mig, Frågade om han kunde hjälpa mig att hamra dit klacken. Det visade sig vara lättare sagt än gjort. Jag lämnade tillbaka hammaren och tackade för lånet.

Då reste sig en lång vacker kvinna, som satt och väntade på sin tur. Hon sade med välmodulerad stämma att hon varit på damlunch. Och att hon hade ett par extraskor med sig, som hon erbjöd mig att låna. Jag kände igen kvinnan. Det var Mona Lundgren, skådespelerska på Norrköpings Stadsteater.

- Vilken storlek är det på skorna, undrade jag.

- Trettiosju, svarade hon.

Jag har ju trettionio, funderade jag. Men det måste gå! Jag får tränga in fötterna i de erbjudna skorna. Alternativet var att gå till bilen i strumplästen. Det skulle vara både uppseendeväckande och pinsamt. Särskilt som jag var välklädd i svart dräkt, handväska och stay ups. Och högklackade svarta pumps. Varav den ena nu saknade  klack.

Sagt och gjort. Jag klämde in fötterna i hennes skor. De var både för små och helt platta. Sedan traskade vi iväg i regnet som öste ner. Pölarna var stora och många. När vi efter ett par kvarter var framme vid min bil, tog jag av mig hennes skor och tackade för hjälpen. Sedan startade jag bilen och körde hem i strumplästen.

Några dagar senare skrev jag till tidningen och skickade Dagens ros till Mona Lundgren. Hon räddade min dag genom att låna ut sina inneskor. Hoppas de inte blev förstörda av regnet.