Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Sjätte försöket.


En tveksam existens

Vad är jag? jag lever Jag känner hur jag växer, omfamnar mer och mer av min omgivning. Jag känner Fukten som genomsyrar min omgivning och försöker få mig att krympa, dock är försöken förgäves ty jag växer var ögonblick. Fukten närmast mig övergår långsamt till torrhet, det torra kan jag äta har jag märkt, det svider inte på samma sätt som det Fuktiga. Jag kan uppfatta en kraft som påverkar mig, hindrar mig från att fortsätta växa som jag vill - håller mig fast i sitt grepp bland det Fuktiga runt omkring; runt omkring stämmer nog inte riktigt.. På samma sätt som kraften drar i mig känner jag en viss variation i min omgivning, dit kraften drar mig finns det Fuktiga, men dit kraften INTE drar mig känner jag mycket potential för tillväxt. Till skillnad från Fuktens konstanta svidande smeks jag av en konstant ström av näring, en reservoar av oändlig tillväxt, vars innehåll alltid står precis utom räckhåll. Förgäves sträcker jag mig längre mot detta ljus, men kraften håller mig bestämt kvar vid det Fuktiga oavsett hur mycket jag försöker.. Fukten måste vara mitt enda alternativ om jag vill växa och kunna omfamna allt som går att omfamna. Hittills i mitt liv har jag vuxit med en stadig takt, men jag känner hur mitt omfång börjar minska, horisonten av mitt medvetande suddas sakta men säkert ut i min riktning. Även mitt inre blir svagare, den förr så energi-sprudlande mittpunkt som var jag - är nu endast en pysande röra av min förtärda föda, små flämtande ljusglimtar och dess sista desperata försök att trotsa kraftens grepp om mig bland det Fuktiga och nå till den ändlösa reservoaren som ligger dit kraften INTE drar... Förgäves! Den till synes sista strimman av hopp tynar bort när en av mina sista flämtande ljusglimtar går under för mörkret, endast en svag hint av ljus är nu allt som består av mig; sakta men säkert försvinnandes. Att gå in i dvala är nog mitt enda alternativ, ett behagligt mörker runt omkring, inuti - överallt; utan medvetenhet om världen runt omkring - ensam med mig själv. Spara energi! För att vara medveten om hela min omgivning är en energikrävande, ändlös strävan efter MER. Men vad är nu detta? Ett nytt inslag i min närmaste omgivning! En skugga, olik alla andra skuggor jag tidigare sett. Snabb som inget jag tidigare sett rör den sig i utkanten av mitt, nu minimala, medvetande. Inte med den låga, avlånga formen jag anat vid min sida på tidigare tillfällen - denna är lång och smal. Den påminner om något, något jag sett en gång för längesen.. Skuggan närmar sig mig, eller iallafall spillrorna av mig, med kuslig fart; någonting rör omkring i vraket som är jag. Bort försvinner restprodukterna från ett liv av strävan. Bort försvinner maten jag försökt förtära utan framgång i min kamp mot Fukten. Mellan sömn och vakenhet, dröm och medvetenhet - väntar jag på slutet. Skuggan är mycket närgången tror jag, men vad gör det? Min strävan är slut. Men kanske det finns fler 'jag', inte här naturligtvis - då hade jag känt det (tror jag), men kanske det finns andra 'omgivningar' bortom gränserna för min (om något sargade) egna omgivning?; och kanske dessa andra 'omgivningar' observeras av andra 'jag'? Vilken extraordinär insikt! Vem visste att slutet kunde vidga mitt medvetande och dess vyer - föra mig så långt bortom min trygga omgivning, ut i den okända dimman var min kännedom aldrig berört; ge mig förnimmelser jag aldrig tidigare upplevt. Jag har funnit frid; jag är redo för allt som slutet innebär. Skuggan för med sig en massa mat till mig, den tomma yta som en gång var en del av mig fylls med stora och små - fantastiskt torra matbitar; men vad gör det mig? Jag är så liten och svag nu att även om jag försökte så skulle jag inte kunna förtära ens de minsta bitarna. Låt den där Skuggan lägga allt på mig om han så vill, jag är färdig; redo. All denna mat verkar motverka Fuktens påverkan på mig, känner mig bekvämare, starkare och klarare! Va skönt att slutet kan få vara bekvämt iallafall. Det blir mycket trångt här, iallafall rätt mysigt av all mat - som ser mycket god ut. Men jag vet vad den gör med mig, girig blir jag så fort maten förtärts - och vill ha mer; habegäret blir för mycket och jag vill bara ha ALLT! Nej! Jag har bestämt mig, det är slut på begär och början på slutet för mig! Jag tror att Skuggan försöker tvinga mig att växa! Jag känner den 'ändlösa reservoaren's ljuva smekningar mot min pyrande kärna, inte subtila och varsamma som de tidigare varit- utan aggressivt framfusigt, våldsamt påträngande berikar den mig med sin kraft. Motvilligt låter jag den ljuva kraften än en gång få makten över mitt medvetande. Maten omkring mig utövar sin egna typ av dragningskraft på mig, att vara på slutets kant har verkligen sugit musten ur mig, lite mat kan jag väl ändå förtära? Så länge jag hejdar mig i tid så borde väl inte 'strävan' kunna ta makten över mig helt; eller? Jag börjar försiktigt förtära, osäkert trevande till en början men ökar snabbt takten. Maten och den näring jag får från den 'ändlösa reservoaren's enträgna tillförsel gör mig snabbt större och starkare; jag känner min forna kraft strömma genom mig. Jag omfamnar åter igen min omgivning; men denna gång måste jag vara försiktig.. Med min ökade tillväxt följer även begäret efter mer, mer mat, mer näring och större omgivning! Om jag bara tar tillbaka det omfång jag besatt under min storhetsperiod så kommer jag vara nöjd, men inte mer än så! Om jag bara kan växa mig så stark så kanske min omgivning blir fri från Fukten, ty jag kommer ihåg min storhetsperiod som om det var nyss och jag minns inte att Fukten gav mig så stora problem då. Om jag nu växer mig så stark igen så kanske Fukten rent av försvinner för alltid! bara lite till... Denna gång känner jag mig säker på min kontroll över begäret, denna gång kan jag stanna där jag vill - så länge jag vill. Om ändå jag bara kunde ta mig närmare den 'ändlösa reservoaren' och slippa denna ihärdigt, fuktiga parasit. Kanske om jag förtär all mat den märklige Skuggan placerat runt omkring mig, kanske kan jag då slippa båda mina problem? -jag behöver bara växa lite till, vilket inte är ett problem för en så stor och stark som jag! Jag kanske till och med kan växa mig så pass stor att jag kan testa min tidigare förnimmelse, och möjligtvis utvidga min omgivning så pass mycket att jag kan söka efter en till 'jag'! Äntligen har jag funnit vad jag alltid letat efter, jag har funnit något viktigt att 'sträva' efter! Jag svär på allt som är jag - att växa och växa, fortsätta förtära som jag aldrig gjort förr, tills jag finkammat den okända utsidan och funnit en annan 'jag'! . . . . . . . Pelles enträgna blåsande på den lilla glöden i eldstaden hade äntligen lönat sig, en stor låga slickade vedklabbarna som familjen Görhansson köpt med sig. - 'Agneta! hämta fläsket nu är elden igång!'




Prosa (Kortnovell) av Ehuru Manure
Läst 235 gånger och applåderad av 4 personer
Publicerad 2018-09-27 12:08



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Ehuru Manure
Ehuru Manure