Den lilla vithåriga
damen som passerar
förbi mitt jobb
samma tid
precis varje dag
punktligt

och jag tappar
bort mig för ett tag
de där sekunderna
det tar för henne
att passera

känner mig skum
som står där vid fönstret
och tjuvkikar samma tid
precis varje dag
punktligt

men jag behöver detta
för att hålla minnet vid liv
för att inte glömma bort
bilden av dig

för det är ju precis
som om det är du
som kommer gåendes där
ofattbart lika
dubbelgångare

och jag undrar så
om jag gick ut
tog henne i handen
och strök henne
över kinden
om känslan vore
densamma

saknaden är så stor
ett tomrum som
inte går att fylla
men imorgon
ska jag åter
stå vid mitt fönster
och vänta

punktligt