Vissa dagar
när tröttheten inte får vila,
faller det mig in
att jag måste vända på allt
och att jag måste falla
in i de molnen mjukt
som fyller min syn -
och så bota min rädsla,
för att på så sätt
leva i den tid jag är
och ändå sluta där
mjukt.
Men nu drar molnen storslaget
i dyster seglats över himlen
och kajorna skränar
kring gestikulerande träd.
Somligt mänskligt
dåligt förankrat,
på fall inför övermakten.
Naturens naturliga övertag
åter underskattat.
Vi hänger sedan länge
på en tråd
av nåd.
Detta är dagar
då insikten kommer
av utsikten,
men vi står som blinda
i tro att vi ser.
Allt är en upprepning,
så vi borde veta bättre
och ha lärt oss mer.