Rum för poesi

rösterna tvättade

i oasens dopfunt

Tranströmer svävar

över bänkarnas huvuden

det kvittrar

i lördagsdunklet

Där sitter vi

och plaggen faller

som löv

i höstens tid

i de nakna ordens

bäckflöden

i stillhetens

lyriska älvsel

Ögonblicket

är redan över

men frågan lever:

är det nya livet

närmare nu

efter klunken

ur Gunnar Hardings

dopfunt?