Mellan en mardröm och ett tröstlöst skrik
Finns fält täckta med levande döda lik
Som under öronbedövande tystnad mals ner
Till enkla trasdockor som aldrig riktigt ler
Med ansikten som fastnat hos plastikkirurger
På inrådan av Hollywoods sjuka dramaturger
Som kan bara uttrycka vad de uttrycka ska
”Nu är jag ledsen. Nu är jag arg. Nu är jag glad.
Men det är okej, för det finns medicin mot det!
Och vad gör det med min hjärna? Vem vet?”
Marionetter som inte kan titta in i sina sinnen.
Försöker bara förtränga en värld som brinner
Med bomber, med kameror, med ensamhet
Ingen vågar erkänna vad alla egentligen vet:
Allt går åt helvete och snart har vi ingen planet.
Det spelar ingen roll om du är läkare eller poet.
Så vi distraherar oss med någon vardagsrutin.
Kanske viga en halvtimme om dagen åt poesin
Man slipper åtminstone vara som alla andra svin
Världen får gå under, så länge jag kan vara fin
Det är ju inte att jag alls bryr mig om sånt
Jag behövde bara något kul att skriva om
Så gå nu tillbaka till ditt trista, betydelselösa liv
Utan mål, utan drömmar, utan några perspektiv
Fast i ett mörkt fängelse eller ett mörkare arbetsläger
Där själsliga dvärgar av skit din trötta kropp äger
Efter 40 år av tungt slit kan du kanske köpa den loss
Men då har de redan fått din själ och lydnad förstås
Och då sätter de istället barnen i bojor som en gång var dina
De vet att strömmen av villiga slavar kommer aldrig att sina