De som gått före oss kan leva starkt och friskt så länge som vi själva förblir myllan ur vilken deras livs äventyr kan få sin näring. Då kan dofterna av berättelserna om dået och om nuet och framtiden vara starka som i en fuktig skog om våren.
Det förgångna och framtidenDet kom ett samtal från mannen jag inte träffat på 30 år och jag lyssnade till berättelserna om människorna som vi båda en gång gått bredvid och som vi båda lärt oss mycket av: om skalder långt borta i tiden och rummet som levde sina liv i västra Värmlands skogar, om stigar och vägar och berg där visor föddes, om balalajkor och österländsk dans på bruksortens Folkets Hus i en tid när allt var möjligt, om hur det var möjligt att leva livet genom Almqvists och Tegnérs och Oscar Stjernes och Karin Boyes texter inpräntade i själen när synen svann och allt blev mörkt i tillvaron. Om det berättade mannen och allt kom tillbaka från den tiden när vi båda var yngre och båda lärde av de som var gamla då att livet är en lek och en kärlek, en vardag och ett äventyr att dela och skapa och föra vidare till de som en gång skulle vilja lyssna också till oss.
Och nu, sa mannen i telefonen, började ett nytt skede i livet, när huset skulle tömmas och han skulle bygga ett landskap genom alla rum där ångloken kunde fara på slingrande rälsar och där människor i miniatyrer skulle stå vid gårdar och hus och lyssna på tågets visslor under färden mot Landet långt borta. Landet där allting åter blir möjligt, det som våra äldre vänner från förr ständigt berättade om för oss som var unga då.
Prosa
av
Peter Olausson
Läst 366 gånger och applåderad av 5 personer Publicerad 2018-10-03 08:29
|
Nästa text
Föregående Peter Olausson |