jag promenerar vid stupet
med min tomma kostym på väggen
bredvid den har jag legat, tappat form och färg
det har varit så hårda vintrar
jag glömde stänga fönstret
så lederna har blånat, stelnat, leendet har tappat bort vad det menar
jag ligger nedanför den tomma kostymen och inser hur många storlekar
jag krympt bort, som blåst bort
som ångat av min kropp
allt jag fått och hur illa det gått
aldrig trodde jag att det skulle gå så långt
aldrig trodde jag att jag kunde komma så långt ifrån
vad ens jag förstår
impulser passerar trötta axoner
och ger svar på stimuli mest självgående
förutom begär, levt i feberdrömmar så länge att jag inte vet om jag är
vintern frös min karaktär, precis under huden
där är min själ
i limbo mellan begär,trötta axoner och vart den är
Ingen gps hittar dig där, som Cornelis sa- Är det någon som sett en själ?