Som så många gånger förr betraktar hon rörelsen utanför.
Hon har aldrig egentligen kunnat bestämma sig för om
det pulserande livet runt omkring är det som pågår
eller om hennes övertygelse att det dunkla livet
innanför hennes murar är det rätta. Inget har varit
svårare att passera än detta vägskäl. Hur mycket borde
hon ta in av det yttre utan att det inre skulle gå förlorat?
Det mesta verkade ju bara kretsa kring pengar och
yttre balans.

Hon hade aldrig haft bil eller ens körkort och hade snart
bott 35 år i samma 65 kvadrats tvåa. Trots sina 89 var
hon vid god vigör men hade på sistone fått problem
med fötterna. På den högra sidans yttre fotblad mitt
mellan lilltå och häl växte en knöl som ibland
rodnade och var öm. Ofarlig hade läkarn konstaterat
men den kunde stundtals orsaka värk om ens skor inte var
rymliga nog. På den andra foten hade hon ådragit sig en lätt
stukning när hon stigit nerför en trappa mellan två gator.

Övertorneå var ju lika kuperat som Bräcke i Jämtland
där hon till 54 års ålder verkat som språklärare. Sedan
hade hemlängtan blivit för stark. Den där påtagbara
tornedalska atmosfären hade sedan barnsben stansats
in i märgen. Trots att hon haft en långvarig relation
med en nio år äldre lärarkollega från Ragunda i
Jämtland resulterade det aldrig i några barn. Mycket
beroende på att Nils, som han hette, i många år led av
muskelförtvining. Barn skulle han inte mäktat med.

Sin egentliga hemvist hade Clara Rehn i Pello,
drygt 5 mil norr om Övertorneå, där hennes mormor
och farfar med bröder bott och verkat i huvudstoden
av sina liv. Visst hade det många gånger varit
lockande för Clara att ta över ett gammalt hemman
men till slut hade hon överlåtit denna grannlaga
uppgift åt sina två bröder. Ena brodern
Emanuel tog över fastigheten från mormor och morfar
medan Tor, den äldre av dem, brukade farmor och farfars
jord. Men båda hade sin huvudsakliga utkomst inom
skogsbruket.

När nu Claras vänninor började ge tappt och
försvinna kände sig hon mer utelämnad åt
brödernas eller rättare sagt åt deras moatjéers
godtycke beträffande besök och
eventuell hjälp. Brödernas inställning kunde
hon förlika sig med, men damerna gav henne
huvudbry.

Till klangen av pengar lyssnar de, men därutöver
är det inte mycket bevänt med dessa två hår av hin.
Men tji skulle de få. Bröderna försökte vifta bort
dessa, som de upplevde det, villfarelser, med att
insistera på att hon nog missförstått deras
intresse av hennes ekonomiska situation. Hon sa
sig då vara trött på deras beklaganden, näsvishet
och snokande. Städhjälp och matinköp behövde inte
fruarna längre besvära sig med eftersom kommunen
mot rimlig ersättning åtagit sig uppdraget.

Clara såg emot sommarn med tillförsikt och hade
bestämt sig för att under några dagar innan sin
nittioårsdag resa bort till Österlen på pastellmålningskurs.
Sedan om orken medgav skulle hon lapa sol och andas
hav i Falkenberg. Kosta vad det kosta ville. Hennes inre
momentum skulle förlösas och bli till handling. Det
skulle nog Nils ha uppskattat. Han som gett henne rådet
att inte släppa taget och bli stillasittandes.