I försommarkvällen då tågen har skingrats
Talen har tystnat och fanorna sänkts
Jag går genom parken där ropen har skallat
Och hopp om en värld som är rättvis har tänts

På bänken framför mig en man sitter lutad
Med handen mot hjärtat och ett blodrött plakat
Han ler och han säger: ”Jag ser det i blicken
Att du liksom jag är en modig kamrat”

”Håll högt din fana, lika högt som ditt huvud
Räta på ryggen och stå aldrig still
Sänk aldrig rösten och sänk aldrig näven
Vi kämpar tillsammans och vet vad vi vill"

Han lyfter på handen och skjortan är indränkt
Av färgen som längtan och kampvilja bär
”Det är väl ironiskt, jag röd intill döden
Men trodde väl aldrig på ett slut som det här”

”Säg till min flicka att snart är jag borta
Men nämn inte namnet på killen med kniv
Nej, nämn inte namnet, men låt alla veta
Det var hatet och rädslan som tog mitt liv”

Jag höjer min fana lika högt som mitt huvud
Jag höjer min näve med ett blodrött plakat
Jag sänker ej blicken, jag sänker ej rösten
Och aldrig jag glömmer en modig kamrat