Båten seglar ljudlöst fram över vågorna, riktad mot några svaga ljus långt borta vid strandkanten. Besättningen hade inte ätit på flera dagar och var utsvultna, några få skötte om båtens färd framåt men de flesta låg utslagna på båtens golv. Även skeppet hade sett bättre dagar, mycket bättre dagar. Storm och fejd härjade dess resa redan från start, så nu, tre år senare är briggen redo att sjunka till havets botten. Båten hette Blue bird och var en gång i tiden bland de präktigaste i hela världen och hyllad av många, tills jungfrufärden ägde rum. När båten inte dök upp vid sin destination på det bestämda datumet antogs den redan vara på havets botten. Men där var den inte, utan den slutade i det miserabla skick den är i nu. Träet jämrandes och seglen hängandes i trådar, besättningen som- från håll - såg ut såsom skelett där de styrde skeppet; endast skinn, ben och hår kvar. Men nu var de nära, den lilla byn bredvid fyren Hållö där deras resa börjat ska de nu äntligen få lägga till vid; ta sig bort från båtar och till sina efterlängtade hem. De få som fortfarande hade någon chans att överleva kämpade för allt de var värda med de enklaste bestyren på båten, men nu kände de segern inom räckhåll; bara dryga sjömilen kvar.

Folket i byn blev först oroliga över briggens mystiska försvinnande, när en lämplig tid gått (kom de överens om) sörjde familjerna sina nära och kära, ägarna sörjde sina förluster och intäkter och båtens kajplats hålls än idag ledig; av aktning för de döda och till deras minne. När folket sörjt färdigt, glöms som oftast båten och dess besättning bort och blir en vag sägen - odefinierad och öppen för tolkning. Folk säger sig se briggen i fjärran bland oroliga vågor, bland dunkel dimma och stormande hav. Den en gång älskande bilden av båten och besättningen förvrängs och tar en mörk vändning, familjerna verkar glömma sina nära och kära, där ser de nu bara hemsökelse och fruktan. Briggen är nu i många av folkets ögon en förbannad båt, full av odöda banditer och rövare med endast ett syfte; hämnd på byn som skickade ut dem till sin undergång. Detta var fortfarande vidskepelse, och de flesta trodde inte på det, men skulden de bär på från deras glada avsked av briggen hemsöker dem och har lämnat en mörk skärva av osäkerhet i deras hjärtan.
Vakterna - som sömnigt sitter i hamnen och spejar ut mot vattnet efter olovliga eller farliga båtar- lägger märke till det ovårdade fartyget som ännu är långt borta på horisonten. Som vanligt vid åsynen av ett oväntat fartyg börjar deras fantasi arbeta på högvarv, så en av dom springer för att varna byns behöriga personer om den möjliga faran. Dessa bestod av personerna med högst auktoritet i byn:
Två vidskepliga präster som kontrollerar folket med religionens skräck och rädsla.
De två rikaste på ön, den största köpmännen och den största godsägaren som delar ledarskap över hantverksföreningen i byn och tillsammans nästan äger hela ön tack vare obskyra affärer och utpressning. Dessa två var även ägare till den förlorade briggen Blue bird, stolta ägare som fällt många bittra tårar de senaste tre åren; för den där förbannade båten.
Den sista var den excentriska fyrmästaren som bott ensam i fyren så länge någon kan minnas och respekteras som en vis gammal man trots hans märkliga vanor och visioner. Invånarna har vid flera tillfällen hört märkliga mässande ljud från fyren efter mörkrets inbrott; vilket stärkt bilden av honom som en mystiker och orakel. (egentligen är han en excentrisk fyllgubbe vars "visioner och teorier" endast är kvicktänkta citat ur böckerna från hans enorma boksamling i fyren, och "mässorna" endast är han som i ett drucket tillstånd bölar högljutt för sig själv över någon svunnen förlorad kärlek). Efter en stund har dom samlats på kajen kring byns enda kikare, som alla verkar försöka titta genom samtidigt, medan samtliga käbblar högljutt i mun på varandra. Rädslan driver alla till kaosartade spekulationer; båten symboliserar undergången - nu ska folket råda bot för sina synder - gud är förargad på människorna och har skickat djävlar på dem. Förtvivlat försöker de överrösta varandra med sina otroliga floskler som blir mer och mer surrealistiska för varje mening. På detta sätt eggar de upp varandra tills det inte finns någon tvivel kvar, båten och dess besättning är där för att straffa dem.

Besättningen på briggen, i alla fall de som fortfarande hade energi att kika över relingen hade nu sett var de befann sig. Så efter mer än tre år av isolation och misär brister de sista barriärerna och hela den ännu levande besättningen gråter högt av lycka över att eländet är slut, gråter över sina förlorade kamrater och att de äntligen ska få träffa sina familjer igen. De omfamnar varandra, gråter och skrattar samtidigt, försöker skaka liv i de som ligger utslagna, försöker signalera till den ännu allt för avlägsna hamnen med lyriskt gestikulerande och klena utrop.
Den mystiska båten närmar sig sakta hamnen och den lilla gruppen bestående av byns fem ledare blir tyst, nervöst blängandes på båten som sakta uppenbarade sig mot himlaranden -om än otydligt- höljt i (morgon)dis och (gryningens)mörker.
Vid det här laget hade många från byn vaknat av gruppens livliga diskussioner och börjat samlas i en lite större klunga en bit ifrån hamnen, nyvakna men nyfikna på att se vad rabaldret handlade om. Ett beslut har redan fattats, som en tyst överenskommelse mellan byns överhuvuden; utan ord ser de bistert ut över folkmassan. I folkmassan fanns byns taleskvinna, en handlingskraftig individ som gärna tog på sig ledarrollen och var respekterad av alla i det lilla samhället. Hon tog till orda:
-'Vad är det våra vördade vänner skriker om?'. Tilltalade hon den nervöst sammanbitna klungan i högtidlig ton.
-'Ni har väckt halva byn och solen är inte ens uppe! Vad är det som står på?'.
Ledarna börjar febrilt vagga från sida till sida medan de sneglade ängsligt på varandra, tillslut utbrister en av prästerna högt:
-'Domedagen är kommen gott folk! Se där borta, höljd i dunkel skrider döden närmare vår tröskel, den förbannade briggen Blue Bird har kommit tillbaka full av mordiska djävlar; här för att ta ut hämnd på oss alla.'
En kollektiv suck gick till en början genom folksamlingen, sucken blev till en orkester av jämrande stämmor som bönade och bad åt både ledarna och himmelen om befrielse från de ankommande plågoandarna.
-'Vad ska vi ta oss till!?'. Gormade en storvuxen karl.
-'Vad ska det bli av mina barn?!'. Bönade en ensam mor.
-'F-fäder, vi har j-ju gjort som ni s-sagt åt oss'. Stammade en överviktig herre fram. 'om vi b-bara bad flitigare, g-gick till ky-yrkan varje d-d-dag för gudst-tjänn-st-t och skänkte vå-åra s-sl-lantar till ky-yrkan-n s-så sk-kulle d-dj-djävlarna hålla s-sig b-borta!'. Pärlor av svett rann nerför den överviktiga herrens panna och samlades på nästippen, sakta gungandes medan herren talade.
-'V-vi kr-kräver rättv-vis-sa! ni-i har-r j-ju lov-vat-t o-oss fri-ih-het fr-från hem-ms-sökels-ser, s-så n-nu när-r de än-ndå är-r hä-är-r må-åste n-ni i alla f-fall sk-ky-ydda o-oss mot d-dem!'.
Instämmande utrop ljöd ut genom folksamlingen. Jämret blev till en hotfull kaskad av glåpord och smädelser som regnade ner över ledarna som trängde ihop sig mot varandra i flykt från folkmassan som tornade upp runt omkring dem. Ledarna, som redan fattat sitt beslut, väntade på att folkets ilska skulle ebba ut i rädsla.

Båten fortsatte sitt långsamma intåg långt bort i fjärran och dess konturer var nu synliga för hela folksamlingen på kajen. Många stannade upp i sitt raseri och stirrade mot pricken på havet som blev allt större och större, kom närmare och närmare. Ju fler som stirrade mot havet, desto tystare blev det. Vad de såg fick dem alla att tappa hakan, tillslut var det helt tyst i hamnen; och då hörde dom det.
Från båten ljöd en ensam dov klagosång - följt av flera liknande av röster fyllda med en konstig blandning av förtvivlan och glädje. Rösterna lät inte mänskliga, förtvivlat gråtandes samtidigt som de gapskrattar med en sinnesrubbads intensitet. Insikten gick som en våg genom folksamlingen. Det var djävlarna!
Ledarna såg sin chans tog tillfället i akt och köpmannen harklade sig myndigt.
-’Vi som ledare, är medvetna om vårt ansvar i den här olyckliga affären, och har redan formulerat en strategi för hur detta ska lösas enkelt och smidigt.’.
Han talade högt och klart med blicken låst en fot över folksamlingens huvuden, ymnigt svettandes. Uttalandet möttes av medhåll från folket, som blev lugnare av köpmannens betryggande ord. En av prästerna tog raskt till ord:
-‘Därför får vi inte vända oss mot varandra i ilska, ty vi är bröder och systrar, grannar och släktingar; inte varandras fiender! Hör istället, hur vår fiende gäckar oss - försöker skrämma oss! Eniga måste vi vara inför den kommande kampen mot domedagen!’.
Folkmassan dånade av jubel och hyllningar. Den andra prästen höjde händerna mot folksamlingen och de tystnade snabbt.
-Vi vägrar kuvas av domedagen! Ha mod i era hjärtan kära vänner, ni är de rättfärdiga, ni är fria från skuld. Gud visar förbarmande med de som står upp för sina rättigheter, förlåtande mot de som tvingas till synd av en annans hand, kärlek mot de som skyddar sina nära! Älskad är den som slåss tillbaks!’
Folksamlingen skränade och gapade av upphetsning - de hade lyckats - ledarna började hastigt koordinera motattacken.

Fyra stycken gamla kanoner puttade av två frivilliga vardera, rullades mödosamt ut ur ett hus som stod bredvid hamnen. De ställdes på kajen och alla siktades in på båten som gled över vattnet, fyra kanonkulor hittades och kanonröret rengjordes med en viskare av svinborst. Krutet pressades längst in och täcktes med mossa, sedan förde de in kanonkulan - som även den omslöts av mossa; högt tryck. Kanonerna var laddade, de förvirrande ropen från båten hördes tydligare och tydligare, folksamlingen blev räddare och räddare. Fyra frivilliga med luntstakar står otåligt och väntar vid kanonernas luntor på klartecken från ledarna. Den excentriska fyrmästaren tar till orda.
-’Avfyra kanonerna, sänk dom där djävlarna till havets botten!’.
Alla fyra kanonrören exploderade plötsligt med vita lågor och fyra höga dån, träet som krasade och splittrades högljutt bekräftade att alla kulor träffat sitt mål.
-‘Länge leve Hållö!’. Utropade fyrmästaren triumferande.
Den redan halvt förlista båten gick under förvånansvärt snabbt av endast fyra träffar. Den mystiska klagosången intensifierades så fort skotten avlossats, för att sedan smälta in bland den kakafoni som det sjunkande skeppet producerade. De sista klagosångarna tystnar och sången ebbar ut i ett svagt bubblande från havsytan - ett dovt mullrande från havsdjupet - som vittnar om vad som precis hänt där. Brädor, bråte och besättningens tillhörigheter nådde ytan och flöt omkring huller om buller i vattnet omkring staden. Invånarna i staden firade in segern med en stor fest där alla var välkommna helt på ledarnas bekostnad, det var sannerligen en stund för glädje och stolthet.
.
.
.
.
.
Morgonen efter festligheterna strosade godsägaren omkring i vattenbrynet. Lite frisk luft och en styrkande promenad ska göra under för den hemska baksmällan, har hans husläkare berättat. Med grusiga ögon såg han sig omkring på stranden och blev lyckligt påmind om gårdagens triumf när han såg bråtet som var utspritt längs med stranden; hjälplöst guppandes i vågornas våld. Strandkanten var fylld av bråte från det förlista skeppet men godsägaren fick syn på en speciell bit. En sliten liten bit av det yttre skrovet - med något skrivet på i stora snirkliga bokstäver. Han grävde länge och med möda fram biten som var fastkilad under andra vrakdelar, när han väl fick fram den så var han utmattad och lerig från topp till tå. Han försökte ta bort leran ur ansiktet så gott som det gick, men det kunde vänta, han rengjorde även sin speciella vrakbit tills texten blev tydlig. Han höll den framför sig och läste vad det stod högt för sig själv:
-’Blue bird’


.


.


.


.


BA-DUN-TSS