en visa jag nynnade på plötsligt

när solen sakta stiger

över nejdens ljusa blå

för om morgonen

höljdes staden

i dimmans djupa vrå

på avstånd hördes toner

de smög sakta mot mitt hus

och solens strålar skänkte

allt sammans sitt vita ljus

i en tid av höstens kalla dunkel

i en tid då allt vissna och känns grått

jag gläds åt de strålar som kinden min har fått

och jag går den gamla vägen

där de alla gått förut

det finns en bit utav den

där solens strålar ljusa

har fyllt oss all med en visa

i en tid av höstens kalla dunkel

i en tid då allt vissna och känns grått

jag gläds åt de strålar som kinden min har fått