Det var så skönt att ha en bror där borta i skogen. Han kunde höra mig, flera mil från där jag stod.

Min klagan nådde fram till hans berg. Och han kunde inte tygla begäret att svara.

Över mörka trädkronor möttes vår sång. En avlägsen samhörighet. Det var en tröst att höra hans ylande. Jag kunde känna vittringen av honom. Doften gav mig sinnebilden.

Sträv gråsvart päls, isblå ögon, vilande svans, vädrande nos. Kraftiga tassar som står mjukt i mossan.

Skärande ångest fick mig att gny. Och varje svår natt svarade han från fjärran. Men min vargbroder hade en tik. Det var med henne han vilade och drev sin jakt.

Jag insåg att han blev splittrad av instinkten att svara på mitt jämmer. Han blev rastlös och orolig.

En kväll när regnet kom, tystnade mina rop. Jag vände mig om och travade bort på den mörka stigen.