Fönstren speglar livet. Det far förbi alldeles för snabbt och man uppfattar bara delar av det innan allt är slut. Det är de små stunderna som ger livet mening. Tråkiga människor svävar över markytan. Jag är en av dem. Vi vet alla var vi är påväg men vi har förlorat kontrollen för en stund, förlitar oss helt på andra människor. Avslappnande. Stressade. Stora tankar i små utrymmen får luften att kännas het, nästintill elektrisk. Ögon stirrar in i väggar, som för att undvika varandras existens, fast vi vet alla hur djupt där inne finns mänskligheten kvar. Jag ser en gammal man titta upp från sin telefon och våra blickar möts. För en sekund ser vi in i varandras själar. Obehagligt. Jag undrar hur långt man kan se. Är det som universum; oändligt? Eller är jag kanske rent igenom tom. Ett ringande överröstar tystnaden av en fullpackad tunnelbanevagn. Av ren reflex tar jag handen mot fickan, vill inte ha uppmärksamheten på mig. Vill inte att min själ ska exponeras för fler ytliga skelett klädda av kött och blod. Det är min son.
“Hej gubben”.
“Hej”.
“Hur är det?”.
“Det är okej”. Han pustar tyst, som för att trycka tillbaka det han egentligen vill säga.
“Nej, jag hör på dig att det inte är okej” säger jag till honom. “Vad har hänt?”
“Alvin retar mig”.
Jag tar ett djupt andetag. Vagnen svänger till.
“Vad har han nu gjort?” frågar jag, fast jag vet redan vad han kommer att säga.
“Han…”
Tystnad.
“Han tycker det är konstigt att jag inte har någon pappa. Han säger att pappa inte orkade med mig och att det var därför han flög till månen”.
Jonas flög aldrig till månen. Han är död. Det gör ont.
Ingen får någonsin säga att jag är på månen. Ingen får någonsin tro att jag lämnade min son för att åka till månen utan honom. Övergiven. Aldrig. Inte igen.
“Den där…” Jag försöker hålla tillbaka ilskan, men mitt hjärta har redan ett hål och saker behöver komma ut.
“Säg åt Alvin att det har inte med att göra. Fråga honom vad han hade gjort om hans pappa hade hängt sig själv!” Och då inser jag att jag har sagt för mycket. Jag hör en flämtning som övergår till korta andetag som upphör och övergår till snyftningar. Jag är inte hos honom, men jag ser tårarna bildas i hans ögon och hur de rinner ned för hans små lena kinder. Kinder som är gjorda för skratt.
“Du...gubben, snälla du, förlåt jag…”
“Tyst”.
“Älskling”
“Tyst!”
Han skriker som ett litet barn som inte får den leksak han ber om, men han skriker av sorg och river ytterligare hål i mitt hjärta som aldrig kommer läka.
“Jag visste att han inte var på månen! Man kan inte andas där, jag lärde mig det på Naturvetenskapen!” Han låter vuxen men han är bara ett barn. Ett barn som åldrats alldeles för snabbt.
“Men man kan andas om man har en rymddräkt, det vet du ju”. Jag försöker låta glad. “Din pappa har en sån, den bästa som finns”.
“Du ljuger! Jag hatar dig!”
“Nej det…” Signalen bryts. Tre iskalla toner fyller i mitt öra. Tystnad. Jag tittar ned på telefonen. Vagnen svänger till igen. Sedan exploderar någonting och jag slår huvudet i golvet. Tystnad.

Den dog. Mobilen startar inte. Människor ligger utspridda överallt. På varandra. Alla har samma blick, vad händer?
Lamporna i taket blinkar till, som för att påminna oss om att tiden inte har stannat, innan de slocknar och lämnar skrik och chock kvar i mörkret, tusen meter under jord. Jag lever, tror jag. Fast det här är ett helvete. Jag hör fötter som springer, slag mot metall. Råttor fast i en bur och vi måste komma ut. Alla verkar panikslagna förutom jag. Min axel lutar sig mot ett säte, det gör ont. Lukten av blod sprider sig igenom mörkret och får det att sticka i mina näsborrar. Jag börjar se små ljus i mörkret, folk tar fram sina telefoner. Deras händer skakar när de slår in 112. Deras ansikten ser ledsamt hoppfulla ut när de tror att allt det här snart ska vara över. Vissa ringer någon anhörig. En partner, sin mamma, eller ett konfunderat barn. Det är då jag känner paniken komma krypande. Likt en ventil som skruvats loss och som nu fyller min kropp av oro och trycker ur mitt hjärta ur mitt bröst. Mina lungor förlorar luft, de fylls av blodstank och jag märker hur jag förlorar synen fastän jag redan är i mörker.
“Hjälp”. Jag skriker. “Hjälp mig, jag måste ringa min son”. Jag hör hur min egen röst absorberas in i kött och blod som inte bryr sig. Nu handlar det om överlevnad, och det är inte vackert. Människan är inte vacker. Mina fötter bär mig knappt men jag rör mig. Jag skriker så mycket att jag till sist inte hör mig själv. Jag upptäcker att jag inte hör någonting. Allt har stannat. Var det bara en dröm? Då ser jag dem. Den unga studenten med rosa vinterjacka, hon som alltid åker en timme tidigare för att försäkra sig om att hon är i tid. Den trötta farbrorn med kulmagen som putar ut under hans alldeles för liten tröja hans fru gav till honom på hans 50-års dag. Den unga pojken som håller sin mammas hand och i andra en sliten teddybjörn vid namn Hampus. Jag ser något mer än människor. Jag ser medvetanden. Samhörighet. Viljor. Drömmar. Kärlek. Och jag ser hur rädda de är för döden. Jag inser hur vi alla har någon eller något som håller oss kvar på denna jord, och att vi nu är påväg att förlora det. Sen ser jag den gamla damen med ett ansikte som gjort för en mormors. Kärleksfullt. Hon tittar på mig och ler, nästan oberörd av vad som händer runt om henne. Då sätts tiden igång igen och hon petar försiktigt mig på handen.
“Här” säger hon och lägger sin mobil i min hand. Hon håller kvar min hand i några sekunder, som för att förvissa mig om att hon menar allvar. Att hon är en av de sista goda människorna på det här tåget, som inte förlorat sin medmänsklighet för att döden omfamnat deras tankar. Jag kollar på henne, och för en gångs skull är jag inte rädd för att hon kollar tillbaka, för i den stunden utstrålas en sådan kärlek att jag nästan glömmer vad som händer. En gemenskap. Jag ska precis säga “Tack” när dörrarna bakom mig skjuts isär och det är sista gången jag ser henne i livet.

Jag kastar mig åt sidan. Jag halkar. Och jag springer. Springer tills det inte går mer och jag slungas in i en grupp människor som alla samlats längst bak i tåget. De försöker öppna dörren som leder till nästa vagn, men det är förgäves. Jag vänder mig om, men jag är rädd för den syn jag kommer att få se. Tre män står över den levande damens livlösa kropp. Hennes ögon är fortfarande öppna, och ljus reflekteras i hennes pupiller fastän världen är mörk. I varsin hand har männen ett långt metallstycke, gjort för att döda. De utbyter några ord innan de vänder sig om och börjar gå längre in i vagnen. Jag känner svetten runt mobiltelefonen i min hand. Det är helt tyst i vagnen, förutom de stressade andetag från mina medresenärer och bestämda steg hos de tre männen. Plötsligt stannar två av dem upp. “Stå stilla och var tysta, annars dör ni” beordrar en av dem och tittar sig om på alla i vagnen. De två andra männen gör likadant medan den ena fortsätter närma sig. Han kollar på oss likt vi är en flock djur som ska avrättas. Han tittar med avsky. Förakt.
“Ni har svurit trohet till Warkos”. Det ställs som en fråga, men alla vet att den inte kräver några svar. Mobilen känns hal. Jag måste fly hagen. Buren. Det är nu vi kommer slaktas. Blodet börjar spruta. Delar som aldrig borde synas exponeras för ljus. Jag kastar mig åt sidan. Kravlar. Kroppar faller. Jag drar mig upp med hjälp av en stol och springer så fötterna knappt bär min kropp. Ingen skjuter. Mina anklar känns våta, och det är inte av svett. Jag springer så långt jag kan och tar upp mobilen i min hand. Slår in min sons nummer. Jag försöker samla mig men jag gråter i den stund jag inser att jag kanske aldrig kommer att få se honom igen. Hans leende. Känna honom i min famn. Trösta honom. Borta. Jag tar mobilen till örat. Tystnad. Det ringer inte. Jag försöker om och om igen. Förgäves. Nu är jag rädd, och arg. Någonting inom mig har skiftat. En överlevnadsinstinkt för att dö. Jag måste få höra hans röst en sista gång, sen kan jag dö om jag så måste, men jag måste få ta farväl. Människan är alltings mått.

Jag hukar mig under ett säte. Det är dödstyst i vagnen. Jag kikar fram och ser hur de tre männen har samlats vid en hög av kött och blod längst bak i vagnen. Kroppar. Död. De pratar med varandra. Längs väggarna i hela tåget sitter människor ihopkrupna. Vissa spelar döda, andra ber en bön eller stirrar tomt ut i intet. Det ser nästan ut som själen redan lämnat deras kropp. Som de redan är döda. Levande döda. Det är obehagligt att se och jag sväljer tyst en spya som fräter min hals. Jag kollar på varje person, försöker se om någon kan tyckas ha en mobil på sig. Jag hör en ynklig snyftning bakom mig. Under två säten bakom mig ligger en liten pojke, inte mycket äldre än min egen son. Han gör allt han kan för att inte gråta, men han lyckas inte. Snart kommer någon höra honom och då kommer han vara död. Då hör jag ett skott. Jag biter mig hårt i läppen och blundar. Inte igen. Inte igen. Inte han. Han förtjänade inte att dö. Men pojken lever. Han tittar skräckslaget på mig och då ser jag hur hans läppar rör på sig. Vad försöker han säga? Han fortsätter titta på mig och han börjar gråta ännu mer. Ett skott till hörs och den här gången vänder jag mig motvilligt om för att se vad det är som händer. De tre männen har börjat närma sig oss. De går tillsammans och stannar vid varje kropp eller själ de ser. De som ligger ned blir sparkade på för att se om de verkligen lever. Gör de inte det skjuts de iallafall, av säkerhet eller kallblodighet, det vet jag inte. En av männen går fram till en medelålders kvinna med rufsigt blont hår nedstänkt med blod från sin döda man som ligger bredvid.
“Warkos eller regimen?” frågar han.
Kvinnan säger inget. Hon tittar bara rakt fram som om hon inte hörde frågan. Han sparkar henne i magen.
“Warkos eller regimen?” ropar han ännu högre.
Hon svarar inte. Pang. Hennes kropp faller till golvet och landar bredvid hennes älskade.
Jag flämtar. Mannen går fram till en ny person.
“Warkos eller…”
Han hinner inte avsluta meningen innan två äldre män hoppar på honom bakifrån. De sparkas och knuffas men mannen släpper inte sitt vapen. Det blir tumult i vagnen igen, precis som när bomberna gick av. Det skjuts. Men till sist tar mannen med vapnet övertaget igen och skjuter ned de två männen som försökte stoppa döden.
“Vi kommer från Trystil 8 . Allt försök till motstånd och ni kommer dö. Det här är en del av revolutionen”. Sedan går de till person efter person och skjuter de i huvudet, rakt i ögonen, den här gången utan frågor.
Vi är ämnade att dö. Det sjunker in sakta. Men min son kommer fortfarande leva vidare, med eller utan sin mamma. Jag vänder mig för att se om den lilla killen under sätet är okej. Vi får ögonkontakt och hans läppar rör sig som om han försöker säga något. Jag rynkar på ögonbrynen.
“Va?” viskar jag, men han svarar inte utan fortsätter röra på läpparna. Jag hör att han säger något, men jag vet inte vad. Då ser jag dem. Två små saker instoppade i hans öron. Först tror jag att det är öronproppar men sedan inser jag det - hörlurar. Och pojken pratar med någon. Hans mobil fungerar. Det här är min chans, men han är ju bara ett barn. Precis som min son. Han har också en orolig förälder som desperat försöker ställa allting till rätta i ena örat. Men kanske en förälder bättre än jag. En förälder som inte får sin son att gråta. Som inte ljuger. Männen fortsätter närma sig. Pang. Kanske är hans familj perfekt. Kanske har han en mamma och en pappa. Pang. En mamma och pappa som kan försörja honom, som fått säga sitt hejdå. Pang. Jag undrar hur länge de har pratat. Kanske i fem minuter, kanske sen pojken blev klar med träningen och ringde mamma och pappa på vägen hem som han lovade, för att det var första gången han skulle ta sig hem ensam. Pang. För att de bryr sig om honom. Pang. Men jag bryr mig om min son också, och han förtjänar ett hejdå. Ett farväl. Att veta att jag inte kommer hamna på månen, att jag inte övergav honom som hans pappa gjorde. Pang. Det här är precis så som jag fruktat att mitt liv skulle vara, och sluta. Att jag skulle inse minutrarna innan jag ska dö att mitt liv inte blev som jag hade tänkt. Pang. Att det aldrig riktigt löste sig. Pang. Nu får jag ta konsekvenserna av det. Ska jag ta mobilen ifrån denna främmande pojke, och ha på mitt samvete att ha låtit ett barn dö ensam, eller leva med att aldrig fått säga hejdå till min egen son? Fast jag kommer inte leva, det är skillnaden. Det kommer han att göra. Han kommer leva.
Men den här pojken fick inte leva. Mitt samvete fick. Jag kastar mig över pojken. Jag kravlar ut. Jag ser hur en av männen står över mig i ögonvrån. Jag hinner inte. Jag ser hur han höjer sitt vapen. Jag tar ett sista krafttag mot pojkens hörlurar och skriker så högt att min röst nästan spricker.
“Ring min son! 0736 534 616. Säg att jag älskar honom! Förlåt”.
Jag vet inte om främlingarna på andra sidan är kvar, men handen trycks mot avtryckaren.
Och i den stunden är jag död.