Mina rötter omslöt och kramade den sten under mig, som var du. Jag kände din yta så väl. Alla vassa kanter, alla skrevor, håligheter och släta hällar.

Vi hade stått samman i hundratals år. Sen jag som ett bortkommet frö landade på din huds mjuka mossa. Jag lade mig tillrätta bland kråkris, renlav och tätört. Lät mina utskott krypa under lappljung, linnea och fjällgröna.

Så blev vi ett, du och jag. Samtidigt som min växande kropp strävade mot himlen, så vandrade mina underjordiska fingrar över din rygg i skimrande kalksten, i en evighetsomfamning.

Genom snö och is
Genom regn och vind
Genom brännande sol och värme
stod vi sedan och mötte livet tillsammans.

Människor och djur kom nära vårt livsrum. Hare och lämmel. Ripa och vråk. Alla kom de oss alldeles inpå. Renen fejade hornen och älgen åt av mina späda blad.

Då stormarna drog och slet i mina grenar. Försökte föra mig bort. Då greppade jag om din hårda, trygga kropp tills allt bedarrat. Tills natten gett vika, dimman lättat och den första lavskrikan visat sig på myren.

Om somrarna pilade små möss och skalbaggar över mina rötter. Din filt av marktäckande lavar och växter djupnade i färg och blomsterprakt. Nätverket av nervbanor växte och jag lade mig som en sked mot din rygg. Sammanpressad, greppande, skyddande.

Jag tyckte vi levde i samförstånd. Men du frågade aldrig om björkmasken som kliade på bladen. Du frågade aldrig om törsten de somrar som var ovanligt svåra. Om hungern de mörka åren.

Frågade jag dig, om vad som dolde sig i ditt inre? Frågade jag dig om färgerna i ditt dunkla djup? Om hur ont kylan gör?

Mina frön spreds för vinden. En ensam björk på en stor stenbumling.

Jag var ensam, men ändå inte. Du fanns ju där bredvid mig hela tiden. Men skogens träd dansade och ropade. Långt därborta. Jag VAR ensam.

Jag ville som andra, känna omfamningen och närheten från andras rötter. Jag ville känna hur en frände, kämpade tillsammans med mig genom de hårda vindarna. Hur vi stöttade varann.

Jag ville känna pirret av energi som min vän skulle ge mig genom de vindlande kopplingarna, då livet var svårt.

Jag ville dela ljuset när saven stiger om våren. Kärleken och glädjen, när knopparna brister.

Det kom en orkan. Rykte och slet i min kropp och mina rötter. Jag höll dig så hårt, så hårt. Men slutligen brast mina trådar. Jag slets upp, ifrån dig. Min sargade kropp blev inte stilla förrän den hakade fast mellan två stenblock. Mina pulserande sår gapade upp mot himlen.

Jag såg dig aldrig mer igen.

Idag är barken borta och även om jag bara har en strimma, en spillra av ett ynka liv kvar, förmår jag höra de fjärran björkarnas viskningar och skratt.