Ännu en alltför tidig morgon. Ännu ett vidlyftigt intagande av
näringsämnen. Det som drev henne i denna riktning kunde hon
inte riktigt greppa. Sättet att angripa problemen var ju inte
hennes eget. Hon flöt liksom bara med. Den verkliga Lisette
var ju den som låg kvar där i sängen utmed Kjell-Anders.
Allt detta var endast en konstruktion. En spegling av en
dystopi som egentligen inte existerade. Hon visste så väl att
detta återinträde i den här sortens livsstil skulle få långtgående
konsekvenser. Men handlingen var hennes sätt att nollställa
tillvaron. Varje tugga ingick i en serie manövrar med sikte på
att ta kål på vardagsältandet. Att beteendet i sig kunde ses som
en akilleshäl sköt hon åt sidan. Stundens ingivelse och känslan
av befrielse från ansvar var allt som räknades. Och snart var
hon ju sitt gamla vanliga jag. Så egentligen ingen skada skedd.
Bara ett avsteg från den normala rutten.

Klangen av steg och ett lätt igenkännbar stämma hördes.
- Jaså, du är vaken. Hur har du sovit? undrade Kjell-Anders.
- Så där. Behövde i alla fall ingen tablett, svarade Lisette.
- Löskokta ägg och mannagrynsgröt, säger du väl inte nej till?
- Du är då obetalbar, kluckade en lätt överraskad Lisette.
- Söndag morgon kan jag väl ändå inte missunna min kära
en bra början på dan.
- Och jag som bjudit in Larssons på middag ikväll.
- Visst för fasen. Och pålägget tycks tagit slut, hade
Kjell-Anders noterat. Är det nåt mer vi saknar?
Tja, vad skulle det va? Den strimlade skinkan är klar.
Fruktsalladen också. Nåt drickbart kanske. Citronramlösa
gillar ju Karsten.
- Och vispgrädde till Märta att runda av salladen med.
- Jo det är nog bättre än glass, fyllde Lisette i.

Och septemberkvällen inleddes med Tv-nyheter och väder.
Familjen Arbro hade gått minutiöst till väga i sitt val av
mat, dryck, tilltugg och kaffesort. Märta och Karsten var ju
pedanter beträffande det mesta. De spisade ingen mat efter
klockan sju så direkt efter 18-nyheterna intogs middagen.
Dessutom lät de alltid maten tysta mun så all konversation
fick förläggas till det avslutande kaffet. Men då öppnades
slussarna och hela veckans skeenden, skvaller och nyhets-
bullentiner rann i en strid ström omöjlig att stoppa.

När Märta och Lisette kommit på tu man hand intog Märta
en allvarsam min.
- Lisette, du har väl inte börjat frossa? Du har lagt ut sen sist.
Och kunde inte undgå att se hur mycket sås och potatis du
smällde i dig. Är allt bra mellan er? Du vet att jag är lagd åt
det analytiska. Dissonanser hänger ju oftast längre kvar än
det rent harmoniella.
- Du har ditt eget sätt att se på saken. Men Märta tycker du
inte att du övertolkar situationen. Du läser in nåt som inte
finns där från början. Kjell-Anders och jag har inte grälat
på länge.
- Kanske det som skulle behövas. Till syvende och sist bör
luften rensas på oönskade partiklar. Ett sunt gräl bör inte
föraktas eller förringas.
- Men, Märta…
- Inga men. Nog känner väl jag mina pappenheimare. Du är
precis som Karsten före stormen. Kör med undanflykter och
bortförklaringar. Så svara mig ärligt nu. Har trettinieåringen
börjat frossa mat och godsaker?
- Frossa är väl inte rätta ordet. Avnjuta är bättre, svarade
Lisette aningen bestört.

Efter några ögonblicks tystnad tog Märta åter till orda.
- Avnjuta ja, enligt din måttstock. Den vanliga normen har
aldrig passat dig. Du är en sån människa som alltid tycks gå
mellan ytterligheter. Ett tag var du jämt oäten med anorexia
som följd. Och nu går du på tvärs och är uppe i bulimiköret.
- Bulimi. Nej.
- Men frosseri lik förbajat. Greppa nu tag i hatten Lisette
innan den flyger sin kos. Alla har vi våra svaga stunder. Men
fyll dina med mer innehållsvärt material än en massa
skafferibesök.

Verkligheten hade hunnit ikapp. Lisette kunde inte längre
mota Olle i grind. Nyordning skulle det bli.