Varje år lämnar Barnombudsmannen en årsrapport till regeringen. Den redovisar barnombudsmannens möten med barn i olika åldrar, tar bl a upp trivsel i skolan och kränkande behandling. Rapporten följer även upp om eleverna får hjälp och stöd av skolan när de blir utsatta. Den kommer med förslag på hur man ska bekämpa kränkande behandling och förbättra trivseln i skolorna. 

Barnombudsmannen Fredrik Malmberg skriver den 30 mars 2015 på hemsidan barnombudsmannnen.se att det är skolhuvudmannens uppgift att agera mot kränkande behandling av en person. Det finns regler och riktlinjer men trots det vet inte skolans personal hur den ska agera för att stoppa det.

Utsatta barn i skolan behöver mer stöd.

Barn som utsatts i skolan ska få sina rättigheter tillgodosedda. De måste få veta hur de ska gå till väga när de blir utsatta. När barnen inte får information kan de inte heller påverka utredningen, de behöver mer vägledning om hur de ska göra.

Årsrapporten är ett tydligt exempel på att trots diskrimineringsombudsmannens anmälningar till olika myndigheter visar det sig att man antingen inte får någon respons alls eller för sen respons. Och när de väl får respons är dokumentet förmedlat till föräldrarna skriver barnombudsmannen Fredrik Malmberg i artikeln på barnombudsmannen.se. Myndigheterna måste bli bättre på att dokumentera och samarbeta med dem som är inblandade. Skolan och myndigheterna är skyldiga att följa lagar och regler. Man kan hitta dussintals exempel i både skollagen kapitel 6, diskrimineringslagen samt i läroplanen.

Exempelvis står det i skollagen kapitel 6 att:

”Skyldighet att anmäla, utreda och vidta åtgärder mot kränkande behandling - 10 § En lärare, förskollärare eller annan personal som får kännedom om att ett barn eller en elev anser sig ha blivit utsatt för kränkande behandling i samband med verksamheten är skyldig att anmäla detta till förskolechefen eller rektorn. En förskolechef eller rektor som får kännedom om att ett barn eller en elev anser sig ha blivit utsatt för kränkande behandling i samband med verksamheten är skyldig att anmäla detta till huvudmannen. Huvudmannen är skyldig att skyndsamt utreda omständigheterna kring de uppgivna kränkningarna och i förekommande fall vidta de åtgärder som skäligen kan krävas för att förhindra kränkande behandling i framtiden.”

Detta är upprörande att höra. Alla barn förtjänar att få bästa möjliga hjälp, vilket blir svårt när myndigheterna inte tar sitt ansvar på ett flexibelt och seriöst sätt. Dessutom: att ett barn ska gå runt och vänta en längre period på att utredningsprocessen ska avslutas och att barnet ska få vänta på vad den har kommit fram till påverkar barnets hälsa negativt. Skadan som redan är skedd kan bli mycket större. Skolan har ett stort ansvar som den har lätt att slarva bort. Vågar inte skolan göra någonting kan det få svåra följder, leda till självskadebeteende och självmord.

Barnen måste få hjälp efter utredningen. Många barn upplever enligt denna årsrapport att de blir glömda efter utredningens slut. Att vara med om kränkande behandling är inte lätt, speciellt inte om barnet har blivit utsatt under en längre period. Det sätter spår i kropp och själ, både fysiskt och psykiskt. Samhället måste hjälpa till mer för att dessa barn ska få hjälp så snabbt som möjligt, de måste bli vidarebefordrade till dem som kan hjälpa dem med bland annat psykisk ohälsa, exempelvis vårdcentralen eller psykratrimottagningen så att de kan gå i terapi. Det är ett alternativ, det andra alternativet är att barnet kan få en kontaktperson som exempelvis kan följa med som stöd till möten eller arbeta med barnet för att det ska bli mer socialt om det behöver det.

Skolan måste lägga ner mer tid och kraft på att leva upp till skyldigheterna. Skolan måste bli bättre på att informera Skolinspektionen samt myndigheterna så att alla tre parterna kan samarbeta på ett flexibelt sätt. Man får inte glömma att det är barnet som är offret och därmed behöver hjälp både före, under och efter utredningen. Alla barn som lämnas kvar i den svarta hålan på detta sätt ser jag som en stor förlust för Sverige. Varför? Ostabil hälsa. De måste kanske gå på flera olika mediciner eller bli sjukskrivna under en längre period på grund att de icke har fått hjälp att bearbeta det som utlöser deras psykiska ohälsa. De kan få svårt att komma in på arbetsmarknaden, vilket i sin tur leder till svagare arbetsförmåga och kan leda till att de hamnar i en djupare psykisk ohälsa på grund av att de inte är aktiva. Jag har hört många politiker tala om arbetslösheten bland unga människor. De jämför olika årtal, säger ibland att den har minskat och ibland att den har ökat. Detsamma gäller psykiskt ohälsa, några säger att den har minskat och andra säger att den har ökat kraftigt, men om jag ska vara helt ärlig har jag inte hört än en enda politiker förklara vad vi ska göra åt denna ökning bland unga gällande psykisk ohälsa. Varför? Man kan skapa mer resurser för att motverka vissa negativa faktorer så att det ska bli bättre för både den enskilda människan men också för hela Sverige. Därför är det viktigt att när myndigheterna får in en rapport att de verkligen tar tag i den och hör av sig så snabbt som möjligt till de inblandade för att försöka lösa det hela. Det krävs långsiktiga åtgärder. Man ska ta kränkande behandling och mobbing på stort allvar för det har förstört många liv.

Frågan är bara om politikerna, myndigheterna och skolan vill ta sig i kragen och hitta en effektiv lösning?

Copyright by: Arnela Arre Kurbegovic

(2018 - 10 - 06)