Ska gå tillbaka, ska börja min resa nu
till den ruta då skuggorna raderade bort den bild
som skar sönder våra steg.

Ska gå tillbaka och hämta det hjärtat
som ironiskt pumpade luft och jag ska
ställa mig på de högsta av toppar och skrika ut
den enda sanning om oss som borde få överleva.

Ska gå tillbaka till din famn då den fortfarande var varm
och säga alla de där orden som aldrig sades.
Ska berömma din själ,
älska din hud och gömma oss under täcket tillsammans.

Aldrig mer förbanna solen och dess ljus,
inte flyga ovanför molnen utan att förstå
att livet är en förmån,
ska aldrig önska förändring när livet leker som bäst.

Ska gå tillbaka till den där korsningen och välja
rätt väg denna gång och aldrig mer vandra i söndertorkad lera
med bara fötter. Aldrig önska mig en annan sida
och märka hur färgerna ebbade ut.

Ska gå tillbaka till dig, då du kunde fälla tårar och skratta
åt mina handlingar och rädda det som sen skapade likgiltighet,
misstankar och hån.

Plocka upp spillrorna och förvisa oss till den tid då längtan
fortfarande var naiv och berusande.


Dessa ord är inte bara ett löfte.

Dessa ord är en återuppståndelse

och jag ska
börja min resa nu.